Johan Svensson

Drogrationell nykterist med ett vakande öga på Sveriges narkotikapolitik.

Drogpolitisk talesperson i Piratpartiet.

Svensk narkotikapolitik bör utgå från skademinimering och modern forskning

Vi har länge levt i föreställningen att enbart bruket av en illegal drog skulle vara tillräckligt för att vända upp och ner på en individs annars oproblematiska liv. Det är en enögd inställning till en komplex fråga där faktorer som psykisk och fysisk ohälsa samt utsatthet bidrar till varför någon riskerar att utveckla ett skadligt drogbruk.

Det existerar ingen konsekvensanalys inom svensk narkotikapolitik, då konsensus är att illegalt drogbruk oavsett omständigheter alltid är moraliskt fel, och att drogfrihet under hot om straff därmed alltid är rätt. Att ifrågasätta denna polariserade syn innebär risk att stämplas som “drogliberal”.

Samtidigt bör vi inte utgå från att vår restriktiva drogpolitik är helt fel. Det kan mycket väl vara så att straff och förbud är det bästa sättet att motverka missbruk och skadeverkan från droger i samhället. Men hur vet vi det om vi inte utvärderar den potentiella skadeverkan som kriminaliseringen medför?

Drogbrukare som självmedicinerar mot psykisk och/eller fysisk ohälsa tvingas handla på en otrygg svart marknad i ständig rädsla för att bli påkomna. Nöjesbrukare som nyfiket experimenterar med droger kan aldrig vara säkra på vad drogen egentligen innehåller, med risk för oförutsedda effekter, skador eller dödliga överdoser. Vi saknar en myndighet som visar hur droger kan brukas på ett säkert sätt, antagligen då detta anses uppmuntra till vidare drogbruk. Signalpolitik tycks viktigare än människoliv.

Skademinimerande metoder som sprutbyte erbjuds enbart i ett fåtal kommuner, trots rekommendationer från Socialstyrelsen. Injektionsrum saknas ännu, trots att få (om ens någon) i sådana dött från akut överdos. FN:s nyligen fastslagna rekommendationer för reducering av skador kopplade till illegalt drogbruk prioriterar skademinimering framför straff[1].

Majoriteten av de drogbrukare som utvecklat beroendesjukdom lider dessutom av en psykiatrisk diagnos[2]. Dessa individer riskerar att tvingas in i en potentiellt dödlig spiral av att åka fast för drogbruk, hänvisas till en dåligt fungerande tvångsvård och sedan återgå till samma problematiska livsstil som initierade drogbruket.

Sverige kan bättre än att polisiärt punktmarkera unga, beroendesjuka, oproblematiska nöjesbrukare och vuxna som lider av psykisk och fysisk ohälsa. Det är dags för en narkotikapolitik som prioriterar skademinimering och modern forskning.

Creeper