Hur lobbyorganisationen ECAD svarar för Göteborgs Stad på konferens om narkotikarelaterad dödlighet

Hur lobbyorganisationen ECAD svarar för Göteborgs Stad på konferens om narkotikarelaterad dödlighet

Nyligen medverkade jag som åskådare på konferensen “Varför ökar den narkotikarelaterade dödligheten?“. Där fick jag chansen att ställa tre frågor till vardera talare: Anna Fugelstad (skapare av Toxreg, KI), Gunnar Ågren (Folkhälsoinstitutet) samt Ann Karlsson (utvecklingsledare social resursförvaltning, Göteborg Stad).

Min fråga till Ann Karlsson

marina joahnsson

På bilden inviger kommunalrådet Marina Johansson (S) konferensen.

I hennes föreläsning om social resursförvaltnings framtidsplaner angående PLAN-projektet nämnde Ann vikten av “evidensbaserat arbete”. Min fråga till Ann var hur hon såg på att lobbyorganisationer som European Cities Against Drugs (ECAD) påverkar detta arbete med sitt inflytande.

Detta med bakgrund av att socialdemokraten Marina Johansson (kommunalråd, sociala frågor, IFO, funktionshinder, folkhälsa samt ordförande i ECAD Sverige) i många år motsatt sig alla skademinimerande metoder, i synnerhet sprututbytet. Min kritik avsåg att Marina som kommunalpolitiker sitter på dubbla stolar, där hon låter hennes roll som ordförande i ECAD Sverige påverka hennes inställning i viktiga hälsofrågor.

Nu händer följande: Ove Lundgren (Utvecklingsledare alkohol- och narkotikafrågor, ECAD, kunskapskällar’n) kastar sig upp och tar mikrofonen. Som plötslig representant för ECAD markerar han starkt att “ECAD som organisation aldrig motsatt sig sprututbyte”. Jag tackar för hans svar och påminner om att frågan var ställd till Ann, samt att frågan handlade om hennes åsikt om ECAD:s inblandning. Ove vägrar ge Ann mikrofonen, utan ställer sig rakt framför mig och säger bestämt att “ECAD inte lägger sig i sådana frågor”.

Det är dödstyst i salen.

Jag tackar (återigen) för hans förtydligande och ber att han ger mikrofonen till Ann så att hon får chans att svara på den egentliga frågan. Ove vägrar. Alla blickar riktas mot en högst besvärad Ann som skakar på huvudet och försiktigt svarar att hon “inte vill uttala sig om det”. Som utvecklingsledare för social resursförvaltning Göteborgs Stad vägrar hon alltså svara, utan tillåter ECAD svara på frågan. Förvånad frågar jag Ann om hon är allvarlig i sitt beslut att inte ens uttala sig. Hon svarar “Ja, den frågan passar jag”.

Varför gör Ann Karlsson så här? Varför reagerar ECAD så starkt att de tvingas sabotera frågan?

Så här ligger det till: kommunalrådet Marina Johansson är inte bara ordförande i lobbyorganisationen ECAD Sverige. Hon är även ordförande i social resursförvaltning, som arrangerar konferensen. Hon är alltså Ann Karlssons chef. Ann kan inte svara på frågan om hur hon ser på lobbyorganisationers ideologiska inblandning i viktiga hälsofrågor som direkt påverkar människors liv, utan att samtidigt uttala sig om sin chef Marina Johansson.

Ann Karlsson och ECAD kunde omöjligen konkretiserat problematiken jag ville belysa bättre än vad de gjorde den dagen: ECAD har uppenbarligen större mandat att svara på frågan är vad utvecklingsledaren hos Göteborgs stad har. Utan att någon reagerar.

Läs mer om ECAD:s inställning till vetenskap och hälsa i nedan länkar:

Uppdatering 8 september: Marina Johansson har nu svarat på kritiken.

Min fråga till Anna Fugelstad

annafugelstad

I hennes slide “Hur dör man av narkotika” påstådde Anna att THC orsakar dödlighet via beteendeförändringar. Hon gick aldrig in mer på detta än att konstatera att det årligen sker “åtskilliga dödsfall” från påverkan av THC där individer “hoppat från hög höjd”. Ett påstående jag personligen aldrig sett belägg för. Speciellt som jag själv skrivit om cannabisrelaterade dödsfall från beteendestörningar: https://www.snilletjohan.se/2016/03/11/cannabisrelaterade-dodsfall-av-psykiska-storningar-och-beteendestorningar

Jag påpekade min egen slutsats och frågade henne om hennes källa till påståendet. Hon ställde sig undrande till att jag ens ställde frågan och hänvisade till “en studie” hon inte ville nämna titeln på. Hon menade även att den låga siffran (2 fall på 18 år) för cannabisrelaterade dödsfall från beteendestörningar “antagligen berodde på att läkare så sällan rapporterade sådana fall”.

Hur Ann Fugelstad själv nådde sin slutsats med denna brist på data återstår att se.

Min fråga till Gunnar Ågren

Gunnar Ågren

Gunnars föreläsning lade stor vikt vid den stora opioidrelaterade dödlighet som USA just nu upplever. Jag bad honom kommentera den metastudie som statistiskt säkerställer en minskning av dödlighet från opioider med 24-40 procent i stater (USA) som tillåter medicinsk cannabis som alternativ smärtstillare: http://archinte.jamanetwork.com/article.aspx?articleid=1898878

Gunnar skrattade till med orden att “en sådan studie hade jag velat se”, innan han gick vidare till nästa fråga.

När vi efter konferensen samtalade privat erkände Gunnar dock att han både visste vilken studie jag talade om, samt att den publicerats via JAMA.

Jag har nu mejlat Gunnar studien för en kommentar och inväntar svar.

Debattartikel: Svensk narkotikapolitik inhuman och ineffektiv

Debattartikel: Svensk narkotikapolitik inhuman och ineffektiv

FN:s generalförsamlings särskilda möte om narkotikapolitik äger rum i New York den 19–21 april. Sverige har inför mötet kritiserats av FN för att inte leva upp till mänskliga rättigheter inom narkotikaområdet. Då Sverige känner sig missförstått av omvärlden, har regeringen ställt samman en broschyr, Swedish drug policy – a balanced policy based on health and human rights, tydligen för att delas ut i samband med FN-mötet. En nästan identisk svensk version finns på regeringens hemsida, Svensk narkotikapolitik – en narkotikapolitik baserad på mänskliga rättigheter och jämlik hälsa. FN:s generalsekreterare uppmanade förra året världens regeringar att utnyttja det tillfälle FN-mötet erbjuder för att ”genomföra en omfattande och öppen debatt som överväger alla alternativ”. Sveriges regering har i stället valt att försvara sig genom att utforma broschyren som svar på ett antal kritiska frågor som riktats till Sverige. Dessa svar måste i många stycken betraktas som mycket ofullständiga och t.o.m. som ovederhäftiga.

Varför har bruket av narkotika straffbelagts i Sverige? Svaret som ges är att det är viktigt att sända klara signaler och att brukare måste skyddas genom tidiga ingripanden. För detta krävs att polisen tar ett mycket stort antal urinprov per år, där unga ofta visar sig vara misstänkta på felaktiga grunder. Frågan diskuteras dock inte i broschyren om det kan ses som ett brott mot mänskliga rättigheter att staten med tvång ska kontrollera våra kroppsvätskor för att kunna konstatera något som inte åstadkommer skada eller fara för andra. Inte heller finns det något försök att utvärdera effekten av denna provtagning. Åren efter att tvångstesterna infördes 1993 trefaldigades antalet elever i klass 9 som prövat narkotika. Under det påstått liberala 70-talet minskade antalet lika mycket – tvärt emot vad som antyds i broschyren.

Varför har Sverige så hög narkotikarelaterad dödlighet? Broschyren pekar på att Sverige hör till de länder som har högst dödlighet i Europa – även om siffrorna påstås vara svåra att jämföra. Det medges också att det skett en ökning sedan 2006. Ökningen av den narkotikarelaterade dödligheten har dock pågått sedan 70-talet och är nu kraftigare än någonsin. Regeringen är fortfarande oroad, men denna oro föranleder inga ändringar i vår narkotikapolitik.

Hur kan vi veta att Sveriges narkotikapolitik är framgångsrik? De mått på en lyckad politik som broschyren lyfter fram är andelen som prövat narkotika eller som konsumerar regelbundet, främst cannabis. Här ligger Sverige lägre än andra europeiska länder. Dessa mått är dock inget mål i sig. Det är de narkotikarelaterade skadorna som bör mätas, t.ex. dödlighet och problematiskt bruk.

Vilken är Sveriges syn på rättigheter för dem med problematiskt narkotikabruk? Det är enligt broschyren med hänvisning till FN en mänsklig rättighet för barn att växa upp i en drogfri omgivning, och samhället har en skyldighet att skydda sina medborgare från risker. Narkotikaprevention jämställs i denna skrift med bilbälteslag och förordningar rörande tillsatser i mat. Denna jämförelse innebär en viss bagatellisering av narkotikapolitikens tvångsingripanden. Inskränkningar i mänskliga rättigheter berättigas med hänvisning till vikten av att leva upp till FN:s mänskliga rättigheter.

I Sverige ägnas per år 1 800 polisårsarbetskrafter till narkotikabekämpning, genomförs 35 000 tvångstestningar och döms 20 000 för narkotikabrott. Av de intagna i fängelse utgörs en fjärdedel av personer dömda för narkotikabrott. Av fångarna bedöms hälften ha narkotikaproblem. Och nuvarande och förra regeringen har bestämt sig för att införa det nya brottet ”synnerligen grovt narkotikabrott” för att motverka Högsta domstolens försök att få till stånd en mer korrekt lagtillämpning. Att kalla detta för en politik baserad på mänskliga rättigheter utgör ett utmärkt exempel på vad George Orwell, i sitt klassiska verk om statlig övermakt, 1984, kallade nyspråk. Strafflagstiftning, polisingripanden, tvångsvård och fängelse omformuleras till att man, utan närmare specificering, ”anslår resurser”, och därmed bedriver ”en balanserad politik”.

Svenska regeringar har sedan 80-talet hävdat att vi har världens kanske bästa narkotikapolitik. Trots att vår narkotikapolitik numer ifrågasatts av allt fler forskare och även av FN-organ, anser sig Sverige inte ha något att lära av kritikerna. Enligt regeringen kan antalet personer med ett problematiskt narkotikabruk i landet uppskattas till 29 500 personer. Detta antal har succesivt ökat. Det måste vara svårt att se denna utveckling som ett bevis på en framgångsrik politik. Därför kan Sverige utifrån expertkunskap under FN-mötet med kraft hävda att utvidgad kriminalisering och mer straff inte är verksamma medel för att minska narkotikans skadeverkningar.

En minskad inriktning på straff, polis och fängelse, vilket alltfler länder nu väljer, skulle kunna frigöra avsevärda resurser som kan användas bättre i narkotikapreventivt syfte. En sådan inriktning av den svenska politiken skulle också innebära ett stöd till en mindre destruktiv narkotikapolitik i världen. Den narkotikapolitik som förs i stora delar av världen har bidragit till att berika kriminella organisationer, korrumpera regeringar och rättsväsende, utlösa mord på krigsnivå, och lett till inspärrningen av tiotals miljoner huvudsakligen fattiga människor. Sverige måste vara berett att ta upp en diskussion om narkotikakontrollens kostnader.

Den avgörande frågan inför FN-mötet är den om användning av strafflagstiftning och rättsväsende i strävan att minska narkotikans skadeverkningar. Detta innebär främst att FN:s konventioner, som framställs som bindande måste göras friare. Flera länder har också tolkat konventionerna annorlunda än Sverige, och få anser t.ex. att själva bruket måste vara kriminaliserat. Sveriges bidrag till FN-mötet är att den nuvarande ordningen på inget sätt ska förändras och att ”befintliga konventioner är vägen framåt”.

Ted Goldberg, Professor i sociologi (vänster i bild)
Henrik Tham, Professor i kriminologi (höger i bild)

Internationellt upprop till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon inför UNGASS

Internationellt upprop till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon inför UNGASS

Drug Policy Alliance
www.drugpolicy.org
2016-04-14

Kontakt: Pr of. Ted Goldberg, ted.goldberg@comhem.se, tfn. 070-317 8640
Prof. Henrik Tham, henrik.tham@criminology.su.se, tfn. 08-161929, 0735 828292

Framstående svenskar går samman med fler än 1000 ledare runtom i världen i ett öppet brev till Ban Ki-Moon inför FN:s generalförsamlings speciella session om narkotikapolitiken den 19 – 21 april.

F.d. presidenter i Mexiko, Colombia, Brasilien, Chile, Nigeria, Kap Verde, Schweiz, Portugal och Polen tillsammans med framstående vetenskapsmän, jurister, religiösa ledare, affärsmän, politiker, författare, artister, m.fl. har gått samman i ett upprop om att FN bör söka nya vägar i narkotikapolitiken.

Ur brevet:

“Under 2000-talet har inte mänskligheten råd med en narkotikapolitik som är så ineffektiv och destruktiv som den vi haft under förra seklet.

Inför FN:s stundande generalförsamlings speciella session om narkotikapolitik (UNGASS) har framstående människor och aktivister undertecknat ett brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon med en uppmaning om att han bör gå i bräschen för ”reell reform av den nuvarande globala narkotikapolitiken.

Narkotikapolitiken som utvecklades under förra seklet har visat sig ha förödande konsekvenser för den globala hälsan och säkerheten samt för mänskliga fri- och rättigheter. Genom sin fokus på kriminalisering och straff har den skapat en omfattande illegal marknad som har gjort kriminella organisationer förmögna, korrumperat regeringar, utlöst extremt omfattande våld, förvrängt ekonomiska marknader samt underminerat grundläggande moraliska principer.

Regeringar har satsat oproportionerligt mycket resurser på repression på bekostnad av försök att förbättra levnadsförhållanden. Tio miljontals människor runtom i världen, till största del fattiga och minoriteter, har satts i fängelse, huvudsakligen för icke-våldsamma och mindre allvarliga narkotikabrott – med ringa eller ingen effekt på allmänhetens trygghet. Problematiskt narkotikabruk, HIV/AIDS, hepatit och andra smittsamma sjukdomar har snabbt spridit sig alltmedan förbudslagstiftning, myndigheter och attityder hindrat harm reduction och andra hälsobefrämjande åtgärder.”

“Mångfalden, och den betydelse för samhället som undertecknarna av detta brev har saknar motstycke,” säger Ethan Nadelmann, chef för Drug Policy Alliance, som tillsammans med dussintals allierade organisationer runtom i världen tog initiativet till detta brev. “Aldrig tidigare har så många respekterade röster gått samman i ett upprop för en grundläggande reform av den internationella narkotikapolitiken. Det gäller särskilt kraven på att begränsa ’den roll som kriminalisering och rättsapparaten spelar.

FN:s speciella session om narkotikapolitik har inte sammankallats sedan1998, då man fastställde FN:s verklighetsfrämmande men officiella slogan “En drogfri värld – vi klarar det!” Ett nytt UNGASS föreslogs 2012 av den mexikanska regeringen med starkt stöd av andra latinamerikanska regeringar. Förra året uppmanade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon regeringar att ”genomföra en omfattande och öppen debatt som överväger alla narkotikapolitiska alternativ”. Upprinnelsen till detta upprop var delvis en rad hinder för en sådan öppen diskussion som hade sin upprinnelse inom FN självt.

Detta brev författades, och undertecknare rekryterades, inom de senaste veckorna” noterar Nadelmann. “De som har skrivit på representerar en mycket liten del av alla de framstående människor inom politik, vetenskap, rättsväsende, sjukvård, kulturliv, affärsvärld och religiösa samfund som instämmer i innehållet i detta upprop.

“Vi har kommit långt sedan 1998,” säger Nadelmann, “med ett växande antal länder som tar avstånd från narkotikakrigets retorik och åtgärder. Men framstegen som hittills åstadkommits är relativt små jämfört med det som återstår att göra”. Som framgår av uppropet: “En ny global respons till droger, grundad på vetenskap, medkänsla, hälsa och mänskliga rättigheter är nödvändig.

Ett axplock av de internationella undertecknarna*

Fernando Henrique Cardoso, f.d. president, Brasilien
Ernesto Zedillo, f.d. president, Mexiko
Vicente Fox, f.d. president, Mexiko
Olusegun Obasanjo, f.d. president, Nigeria. Ordförande i West Africa Commission on Drugs
César Gaviria Trujillo, f.d. president, Colombia
Ricardo Lagos, f.d. president, Chile
Pedro Pires, f.d. president, Kap Verde
George Papandreou, f.d. statsminister, Grekland
Ruth Dreifuss, f.d. president, Schweiz
Aleksander Kwaśniewski, f.d. president, Polen
George Shultz, f.d. utrikesminister, finansminister och arbetsmarknadsminister, USA
Paul Volcker, f.d. ordförande US Federal Reserve samt Economic Recovery Board
Warren Buffett, affärsman. Filantrop
Thorvald Stoltenberg, f.d. utrikesminister, Norge
Bernard Kouchner f.d. utrikesminister, Frankrike
Sir Richard Branson, affärsman, grundare av The Virgin Group
Bob Kerrey, f.d. senator, USA
Shashi Tharoor, f.d. vice generalsekreterare, FN, parlamentsledamot, Indien
Mo Ibrahim, affärsman
Sting, musiker
Peter Gabriel, musiker
John Legend, sångare
Michael Douglas, skådespelare
Gael Garcia Bernal, skådespelare, regissör
Jane Fonda, skådespelerska
Carly Simon, sångerska

De svenska undertecknarna*

Alexander Bard, filosof
Daniel Berg, doktorand (ekonomisk historia), Stockholms universitet
Alec Carlberg, grundare av Bastakollektivet
Peter Curman, f.d. ordförande, Sveriges författarförbund
Carl-Michael Edenborg, författare, fil dr
Sigge Eklund, författare
Felipe Estrada, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet
Aron Flam, komiker
Janne Flyghed, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Inger Forsgren, ordförande, RFHL
Björn Fries, f.d. nationell drogsamordnare
Ted Goldberg, professor em. (sociologi), Högskolan i Gävle
Anita Heber, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Magnus Hörnqvist, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Ingrid Lander, docent (kriminologi) Stockholms universitet
Hillevi Larsson, riksdagsledamot
Sven-Åke Lindgren, professor em. (sociologi), Göteborgs universitet
Anders Nilsson, professor (kriminologi) Stockholms universitet
Johan Norberg , författare, filmmakare
Börje Olsson, professor em. (sociologi med inriktning mot alkohol- och narkotikapolitik), Stockholms universitet
Tove Pettersson, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Jerzy Sarnecki , Professor em. (kriminologi) Stockholms universitet
Berne Stålenkrantz, ordförande och grundare av Svenska brukarföreningen
Sune Sunesson, professor em. (socialt arbete) Lunds universitet
Bengt Svensson, professor em. (socialt arbete), Högskolan i Malmö
Henrik Tham, professor em. (kriminologi), Stockholms universitet
Eva Tiby, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Per Ole Träskman, professor em. (juridik), Lunds universitet
Kalle Tryggvesson, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Fredrik von Kieseritzky, fil. dr., medicinsk kemist
Andreas Åberg, överläkare i psykiatri

*Institutionella tillhörigheter och titlar inkluderas enbart för att identifiera undertecknarna och bör inte tolkas som att organisationerna har tagit ställning för innehållet i brevet.

Drug Policy Alliance (DPA) är den ledande narkotikapolitiska organisationen i USA bestående av människor som anser att narkotikakriget gör mer skada än nytta. DPA kämpar för drogpolitiska åtgärder grundade på vetenskap, medkänsla, hälsa och mänskliga rättigheter.

Hot om polisanmälan från Anhöriga Mot Droger

Hot om polisanmälan från Anhöriga Mot Droger

Igår kväll fick blev jag plötsligt taggad i en kommentar på Facebook. I en grupp där många oliktänkande ofta för ivriga debatter om svensk narkotikapolitik hade jag skrivit om när en icke namngiven person 2003 blev fälld i Pressens Opinionsnämnd. Personen, som i anmälan kallas “L”, blev fälld för att på ett orätt sätt hängt ut en annan privatperson med bakgrund av ett privat samtal de haft. “L” hade använt samtalets innehåll i ett debattinlägg med titeln “Det är väl klart att knarkarna vill ha Subutex”.

Spola fram två veckor och jag klickar på aviseringen för att se kommentaren jag taggats i.

hot01

Nu är det inte helt ovanligt att diverse konton kommer med hotfulla kommentarer, men denna gång kom det från Karin Stenmarck Olsson, ordförande för Anhöriga Mot Droger i Täby. Under kvällen fortsatte Karin med fler kommentarer i samma stil.

 

hot03

hot02

hot07

hot08

hot09

Varför gör Karin så här? Vem är denna “Lena” som Karin talar om? Varför är hon så arg?

Jag tror jag vet.

Under de senaste månaderna har jag fokuserat på föreningen Anhöriga Mot Droger (AMD), som har ett nära samarbete med lobbyorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS). AMD:s ordförande Lena Larsson har till och med ynnesten att skriva krönikor i RNS eget magasin Narkotikafrågan. En av Lenas texter skriver jag om här.

AMD verkar på ytan syssla med rätt bra saker. De agerar stöd åt oroliga föräldrar till barn som utvecklat ett problematiskt bruk till droger. De svarar på frågor via telefon och genom att besöka något av deras lokala föreningar. AMD uppger sig vara “emot droger” och erbjuder ett lyssnande öra till den som känner sig ensam eller behöver prata.

Men det finns en mörkare sida av AMD som inte många känner till. Det är denna sida av AMD jag kritiserat. Karin verkar missuppfatta min kritik mot föreningen AMD som att jag angripit Lena Larsson som person. Detta stämmer givetvis inte.

Min kritik mot föreningen AMD består av dessa punkter:

Kort sagt – vad sjutton menar AMD med sin uttalanden, och hur sjutton kan de ha ett sådant inflytande i svensk narkotikapolitik? Hur kan lobbyorganisationer som RNS vilja förknippas med AMD?

Det är ytterst ovanligt för Lena Larsson eller AMD att svara på någon typ av kritik. Själv är jag blockad i alla sociala kanaler de hanterar.

Men en polisanmälan, det riskerar jag tydligen.

Svensk narkotikapolitik är ett träsk. Du kan utan sakkunskap eller intresse för huruvida dina påståenden har vetenskapliga belägg eller ej klättra i den narkotikapolitiska karriärstegen, ivrigt påhejad av några av Sveriges äldsta lobbyorganisationer.

Det enda du behöver göra är att stödja en fortsatt repressiv narkotikapolitik. Resten är oviktigt.

Uppdatering 7 april

Efter att Karin sett detta inlägg svarade hon på kritiken. Sedan dess är det knäpptyst.

karinsvarar