Livsberättelse: ”Maria” vågar ej söka hjälp för sitt missbruk
Denna livsberättelse är publicerad med tillstånd från ”Maria”, en kvinna boendes i Sverige. Namnet är fingerat då hon bett om anonymitet.
Vill du komma i kontakt med ”Maria” så agerar jag mellanhand för att garantera anonymitet. Mejla isåfall till johan.svensson@piratpartiet.se så vidarebefordrar jag era frågor.
I mina ungdoms dagar så drack jag lite sprit som alla andra och rökte lite cannabis någon enstaka gång. Men det var ingenting som var konstigt i mina kretsar, och ingenting jag någonsin fastnade för särskilt mycket då. Det var mest en kul grej som hände ibland på helgerna.
Däremot har jag alltid haft en ”beroendehjärna” – oavsett om det handlar om socker, kaffe, alkohol, narkotika eller övriga droger. Jag hetsåt som barn för att känna mig ”hög”, lugn och trygg efter all mobbing jag utsattes för. Jag har väldigt svårt med självdisciplin och begränsningar oavsett typ av drog, och det har bara förvärrats med åren.
Sedan tonåren har jag tampats med depression, ångest, självmordstankar och smärta. Men aldrig fått chansen att prata med någon inom psykiatrin trots att jag bett om deras hjälp. I länet där jag bor är de överbelastade och har helt enkelt inte tid att hjälpa mig. Möjlighet att få komma på individuella samtal med terapeut finns inte. Tack vare vänner lyckades jag ta mig igenom de första depressiva perioderna och trodde att det kanske skulle lugna sig efter det.
Sedan tonåren har jag tampats med depression, ångest, självmordstankar och smärta. Men aldrig fått chansen att prata med någon inom psykiatrin trots att jag bett om deras hjälp.
I januari 2014 fick jag till följd av en arbetsolycka dubbla diskbråck. Jag uppsökte läkarvården då jag hade tydliga symptom på just diskbråck. Vid första läkarbesöket grät jag av smärta, och från sorgen att känna mig så handikappad redan som 23-åring.
Läkaren tittade på mig skeptiskt och sa att jag ”ändå var för ung för att ha ont i ryggen” och frågade om det var morfin jag ville ha(?!). Sedan skickades jag hem utan en enda undersökning. Han tog varken i hand, undersökte ryggen eller gjorde något av det man förväntar sig när man söker hjälp hos en doktor. Han sa att det förmodligen bara var psykosomatiskt (dvs inbillning i mina öron). Detta i sig ledde till ångest, oro och en begynnande depression igen.
Morfinsprutor och Stesolid var det enda som fick mig att klara mig genom smärtan.
Dagen efter läkarbesöket var påverkan på disknerven så stark att det ledde till inkontinens, total orörlighet och fruktansvärd värk – så jag åkte akut in till sjukhuset. Där konstaterades snabbt med hjälp av magnetröntgen att skadorna var allvarliga att jag blev inlagd en vecka på ortopeden för hjälp med smärtbehandling etc. Morfinsprutor och Stesolid var det enda som fick mig att klara mig genom smärtan.
En dag kom en läkare in och sa att dom inte kunde göra mer för mig där utan att jag skulle skrivas ut, få åka hem och äta mediciner som de skulle förskriva.
På apoteket fick jag till min stora förvåning se att där fanns flera förpackningar om 100-tals tabletter av b.l.a Oxikodon, OxyContin, morfin, Stesolid, Sobril och Paraflex. Samtliga i högsta tillgängliga styrka. Jag var ordinerad maxdos av allt utom morfinet som jag kunde ta vid behov (burkar med ca 100 piller x 10mg).
Det var ju skönt med morfin på sjukhuset, så varför inte?
Behövde jag verkligen så mycket? Varför vänta med att hämta ut? tänkte jag. Så jag löste ut allt på en gång. Det var ju skönt med morfin på sjukhuset, så varför inte?
När man har en beroendehjärna så är det svårt att följa ordinerad dos. Speciellt med substanser jag enbart kan likna med heroin. Att ta en tablett 1 gång var 4 timme är svårt att hålla när man vet hur mycket bättre det kändes med 2 tabletter varannan timme, och så fortsatte det snabbt att eskalera.
Ryggen kändes bättre, jag svävade som på moln och kände mig varm och glad för första gången på länge
Ryggen kändes bättre, jag svävade som på moln och kände mig varm och glad för första gången på länge. Det hela eskalerade mycket fort, och med hundratals tabletter liggandes tillgängliga som en påse lösgodis var det för svårt att hålla sig till doseringen. En tablett blev snabbt två. Två blev snabbt fem och snart var jag så omtöcknad så att jag helt tappade räkningen på hur många jag ens tagit.
Jag började sätta mig in i LD50 (ett mått som används inom medicinsk vetenskap för att ungefärligen ange hur giftig en substans är) så att jag att skulle veta hur mycket av dessa ”fantastiska” droger jag skulle kunna ta innan jag faktiskt dog. Det blev lite av en sport att bli så hög som möjligt på dessa, då det var så underbart skönt.
Jag fick ingen uppföljning av läkemedlen som blev utskrivna, inget erbjudande om rehabilitering osv. Läkarna fortsatte bara skriva ut, helt okontrollerat.
Det enda jag behövde göra var att skicka in en receptförnyelse via internet då det var slut, vårdcentralen hade inte tid att träffa mig.
Jag kan ärligt säga att i över 4 månader bestod mitt liv av att knapra livsfarliga mängder opiater och benzo. Det enda jag behövde göra var att skicka in en receptförnyelse via internet då det var slut. Vårdcentralen hade inte tid att träffa mig.
En enda gång ifrågasattes varför tabletterna inte hade räckt så länge som planerat men då är det lätt att ljuga och säga att man tappat eller glömt medicinen hos en vän som bor långt bort från mig. Dom hade väl inte tid att argumentera emot pga tidsbrist och som beroende blir man duktig på att manipulera andra. Efter det skrevs hundratals nya tabletter ut.
Såhär i efterhand är det ju helt galet att lämna över sådana substanser till någon som mig. Men det verkade inte finnas någon oro från sjukvårdens sida. Man ska tydligen förväntas fixa det där själv. Ingen hjälp med nedtrappning osv.
Suicidrisken var enorm och ville bara sluta leva då allt kändes ohållbart. Min omgivning sa att dom inte ens kände igen mig längre.
Efter detta långa pågående missbruk så blev känslan av värme och lycka allt mer avlägsen och jag allt mer deprimerad. Suicidrisken var enorm och jag ville bara sluta leva då allt kändes ohållbart. Min omgivning sa att dom inte ens kände igen mig längre.
Där och då bestämde jag mig för att tvärt sluta med precis allting samtidigt. Jag visste att det skulle bli min död annars. Det var en två veckor enda lång avtändning, liggandes med huvudet i toalettstolen, spyendes tills jag fick blodbristningar i ögon och ansikte.
När dessa två veckor passerat så känner man sig givetvis tom, då den där varma mjuka drogen som fått en att må så bra plötsligt försvinner så börjar panikattackerna att komma krypandes.
Det var första och sista gången jag åkte in akut på psykmottagningen i förhoppning om att få hjälp. Jag använde inga andra preparat under tiden och hade ändå lyckats vara ”ren” i över två veckor.
Blev tvingad att inför dessa två helt främmande människor ta av mig ALLA kläderna på över- och underkroppen.
Väl på mottagningen möts jag av två sköterskor och blev ledd in på toaletten innan jag ens varken fått presentera mig eller träffa en läkare/terapeut. Blev tvingad att inför dessa två helt främmande människor ta av mig ALLA kläderna på över- och underkroppen. Så där satt jag i enbart BH helt utblottad för främlingar.
En sköterska står bredvid mig och tvingar mig att hålla händerna på handikapp-toaletthandtagen, den andra tvingar mig att sätta mig över toalettstolen, sära brett på mina ben, sätter sig på huk framför mig, stirrar rätt på fittan varpå hon håller en mugg mot mitt underliv för att se till att det verkligen var mitt urin som kom ut ur mig.
Det var en otroligt integritetskränkande handling när man redan mår så pass dåligt.
Efter det fick jag gå in i ett litet rum där jag mötas av en läkare som sitter och ser arg och bestämd ut med armarna i kors. Bredvid honom sitter en sköterska som inte säger något utan bara stirrar på mig med tom dömande blick.
”Vi ser här att du föreskrivits olika läkemedel, men vilka droger använder du utöver dessa?”
De frågar mig varför jag är där. Jag försökte förklara min berättelse och att jag är självmordsbenägen, att jag har gjort två försök att avsluta mitt liv och att jag behöver hjälp att prata med någon. Försöker understryka hur otroligt dåligt jag verkligen mår och vädjar om all hjälp jag kan få.
Jag avbröts redan efter ca 2 minuter, innan jag ens hunnit prata klart om varför jag ens var där, varpå dom tittar på varann med en blick som säger mer än tusen ord. Därefter vände dom sig till datorn och tittade där länge. En stund senare så vänder dom sig bägge emot mig och säger ”vi ser här att du föreskrivits olika läkemedel, men vilka droger använder du utöver dessa?”
Jag svarar ärligt att jag inte har använt några som helst droger än de sjukvården skrivit ut.
Svaret jag får är ”vi ser skillnad på en deprimerad person och en person som kommer till oss för att få mer droger, och du passar betydligt bättre in på det senare nämnda”. Jag säger åt dem att att jag slutat med allting pga. hur det fick mig att må, men det köpte de inte heller. Enligt dem så knarkade jag mer än vad jag ville erkänna.
När jag blev ledsen och grät pga. att jag kände mig kränkt så menade dom att det var bekräftelse nog.
I 10 minuter korsförhördes jag om vilka droger jag gillade mest, om det var tjack, mdma, weed, lsd, sprit eller annat. När jag blev ledsen och grät pga. att jag kände mig kränkt så menade dom att det var bekräftelse nog. Dom la bokstavligt talat orden i munnen på mig och sa att det är onödigt att knarka så mycket som jag gör och att eftersom urinprovet skulle ”ge dom bevis svart på vitt” så kommer det bli en anmälan.
Tack och lov pissade jag ju rent, eftersom det bara fanns spår av de receptbelagda läkemedlen. Fick reda på det ca tre dagar senare, men aldrig någon ursäkt för anklagelserna.
”Tänk vad lycklig du skulle va, och snygg om du tappade ca 25 kilo”
Det korta dömande besöket hos psykmottagningen ledde till förskrivning av tre olika sorters SNRI, SSRI samt Atarax. (Cymbalta, lyrica, Voxra). Dock stod de fast vid att det bästa för mig vore att gå ner i vikt (vägde då ca 96 kg), då dom ansåg att det var min hemska övervikt i kombination med allt knark som orsakade att jag upplevde mig deppig. ”Tänk vad lycklig du skulle va, och snygg om du tappade ca 25 kilo, du har ju ändå ett fint ansikte och synd att det ska skymmas av resten av kroppen”.
Hela besöket på psykmottagningen kanske tog 15-20 minuter.
Alla dessa mediciner höll på att kosta mig livet. Aldrig har jag mått så dåligt som på alla dessa receptbelagda stämningshöjande läkemedel.
Ingen uppföljning. Ingen ville prata med mig varken via telefon eller mailkontakt som jag sökte med psykmottagningen i efterhand.
Ingen uppföljning. Ingen ville prata med mig varken via telefon eller mailkontakt som jag sökte med psykmottagningen i efterhand. Enda svaret jag fick när jag äntligen fick tag på chefsöverläkaren på avdelningen var att ”detta har överläkaren bestämt och du får acceptera att det kommer att vara en inkörningsperiod på 3-6 månader. Jag stödjer läkarens beslut helt och hållet och tror att du pga. ditt sinnesförvirrade tillstånd överdriver situationen, för så jobbar vi inte här. Något sådant skulle vi aldrig säga”.
När jag pratade med hälsocentralen, psykiatrin (igen) och övriga instanser skrattade de mest bort det och påstod att då var jag nog bara psykosomatiskt sjuk ”som de misstänkt hela tiden”, eller att det var pga. ett drogmissbruk som jag vägrade erkänna. Trots röntgenplåtar som visar dubbla diskbråck och journalanteckningar om att jag tydligt uttalat att jag vill läggas in pga att jag kommer ta livet av mig, vilket jag försökte göra men misslyckades. Tack och lov.
Bad sjukvården dra åt helvete efter det och har försökt anmäla de alla, men patientombudsmännen säger att dom inte kan göra så mycket då ”ord står mot ord”, och läkarna har inte alls samma uppfattning eftersom jag är ”förvirrad”, så deras ord väger tyngre.
Smärtan och det psykiska hade definitivt inte försvunnit, men då fann jag min hjälp i cannabisen. Har lyckats hålla mig rätt bra sedan den övergången och mått bra i snart 2,5 år.
Cannabis gav mig ett normalt liv där jag lyckats åstadkomma mer än vad jag gjort på många många år. Smärtan och det psykiska välmåendet förbättrades verkligen då jag bytte till det.
Cannabis gav mig ett normalt liv där jag lyckats åstadkomma mer än vad jag gjort på många många år. Smärtan och det psykiska välmåendet förbättrades verkligen då jag bytte till det. Men efter en mycket traumatisk händelse i sommar ballade det ur.
Jag är positivt inställd till cannabis och kommer alltid vara det, men efter att ha rökt ca 80g på två månader insåg jag att bruket inte är normalt. Jag röker konstant för att döva alla känslor som kom i samband med händelsen. Ofta har inte ens cannabis hjälpt, och jag har krävt ännu mer droger för att kunna ta mig igenom vardagen.
Cannabis har tidigare alltid hjälpt, men nu stjälper det mer än vad det gör nytta. Jag blir bara apatisk, och har rökt så mycket bara för att allt ska bli tyst och stilla i huvudet. Men att röka minst 20 fulla bongkoppar på en dag är ju inte produktivt eller till någon hjälp.
Därför känner jag att en paus är välbehövlig även fast jag kanske egentligen inte vill. Men nu ”behöver” jag ännu mer av ångestdämpande och glädjehöjande droger i och med att toleransen blivit så hög och mitt mående är så totalt i botten.
Jag hatar mig själv för varje drogintag, men känner mig så otroligt maktlös i detta stigmatiserande och moralpredikande samhälle
Men jag vill ha hjälp. Jag vill inte leva såhär. Jag får ångest varje gång jag tar någonting. Jag hatar mig själv för varje drogintag, men känner mig så otroligt maktlös i detta stigmatiserande och moralpredikande samhälle.
Jag själv vet att det förekommer cannabismissbruk även fast jag själv förnekat det länge. Har romantiserat drogen så länge men äntligen kommit till någon insikt att inget är bra i för stora mängder. Problemet är ju att jag är livrädd för att söka hjälp. Man är rädd för straff, bli av med körkort, ha en anmärkning i belastningsregistret osv.
Att få komma till en psykolog som själv har erfarenhet av just cannabis, psykisk ohälsa och som inte lägger något dömande i ens bruk eller missbruk oavsett substans är det mest värdefulla jag varit med om. Någon som kanske kan vägleda mig till vad som är normalt och gå till botten med vad som orsakar den psykiska ohälsan. Hon tror inte på mediciner och det känns faktiskt jävligt skönt.
Jag måste ju få hjälp. men risken är att jag nämner det för fel person och jag har för mycket att förlora.
Dock kan jag ju inte erkänna för henne att jag fortfarande använder cannabis, eller någon annan drog heller för den delen, då hon är anmälningsskyldig. Så jag kan inte vara helt ärlig och det plågar mig. Jag måste ju få hjälp. men risken är att jag nämner det för fel person och jag har för mycket att förlora.
Tragiskt nog söker jag ångestlindring i andra substanser när all min cannabis är slut. Jag beställer bland annat droger på internet. Trodde aldrig att jag skulle börja med benzo igen, och framförallt inte tjack (amfetamin). Men jag kan inte gå till någon med mina problem pga. rädslan att bli anmäld. Föräldrar, vänner, pojkvänner mm förstår inte. Anonyma narkomaner är inte ett alternativ.
Jag behöver hjälp med mitt missbruk. Men jag törs inte.
Försöker verkligen sluta med det och hoppas att jag verkligen kan komma ur skiten själv. Jag behöver hjälp med mitt missbruk.
Men jag törs inte.
