Debattartikel: Svensk narkotikapolitik inhuman och ineffektiv

Debattartikel: Svensk narkotikapolitik inhuman och ineffektiv

FN:s generalförsamlings särskilda möte om narkotikapolitik äger rum i New York den 19–21 april. Sverige har inför mötet kritiserats av FN för att inte leva upp till mänskliga rättigheter inom narkotikaområdet. Då Sverige känner sig missförstått av omvärlden, har regeringen ställt samman en broschyr, Swedish drug policy – a balanced policy based on health and human rights, tydligen för att delas ut i samband med FN-mötet. En nästan identisk svensk version finns på regeringens hemsida, Svensk narkotikapolitik – en narkotikapolitik baserad på mänskliga rättigheter och jämlik hälsa. FN:s generalsekreterare uppmanade förra året världens regeringar att utnyttja det tillfälle FN-mötet erbjuder för att ”genomföra en omfattande och öppen debatt som överväger alla alternativ”. Sveriges regering har i stället valt att försvara sig genom att utforma broschyren som svar på ett antal kritiska frågor som riktats till Sverige. Dessa svar måste i många stycken betraktas som mycket ofullständiga och t.o.m. som ovederhäftiga.

Varför har bruket av narkotika straffbelagts i Sverige? Svaret som ges är att det är viktigt att sända klara signaler och att brukare måste skyddas genom tidiga ingripanden. För detta krävs att polisen tar ett mycket stort antal urinprov per år, där unga ofta visar sig vara misstänkta på felaktiga grunder. Frågan diskuteras dock inte i broschyren om det kan ses som ett brott mot mänskliga rättigheter att staten med tvång ska kontrollera våra kroppsvätskor för att kunna konstatera något som inte åstadkommer skada eller fara för andra. Inte heller finns det något försök att utvärdera effekten av denna provtagning. Åren efter att tvångstesterna infördes 1993 trefaldigades antalet elever i klass 9 som prövat narkotika. Under det påstått liberala 70-talet minskade antalet lika mycket – tvärt emot vad som antyds i broschyren.

Varför har Sverige så hög narkotikarelaterad dödlighet? Broschyren pekar på att Sverige hör till de länder som har högst dödlighet i Europa – även om siffrorna påstås vara svåra att jämföra. Det medges också att det skett en ökning sedan 2006. Ökningen av den narkotikarelaterade dödligheten har dock pågått sedan 70-talet och är nu kraftigare än någonsin. Regeringen är fortfarande oroad, men denna oro föranleder inga ändringar i vår narkotikapolitik.

Hur kan vi veta att Sveriges narkotikapolitik är framgångsrik? De mått på en lyckad politik som broschyren lyfter fram är andelen som prövat narkotika eller som konsumerar regelbundet, främst cannabis. Här ligger Sverige lägre än andra europeiska länder. Dessa mått är dock inget mål i sig. Det är de narkotikarelaterade skadorna som bör mätas, t.ex. dödlighet och problematiskt bruk.

Vilken är Sveriges syn på rättigheter för dem med problematiskt narkotikabruk? Det är enligt broschyren med hänvisning till FN en mänsklig rättighet för barn att växa upp i en drogfri omgivning, och samhället har en skyldighet att skydda sina medborgare från risker. Narkotikaprevention jämställs i denna skrift med bilbälteslag och förordningar rörande tillsatser i mat. Denna jämförelse innebär en viss bagatellisering av narkotikapolitikens tvångsingripanden. Inskränkningar i mänskliga rättigheter berättigas med hänvisning till vikten av att leva upp till FN:s mänskliga rättigheter.

I Sverige ägnas per år 1 800 polisårsarbetskrafter till narkotikabekämpning, genomförs 35 000 tvångstestningar och döms 20 000 för narkotikabrott. Av de intagna i fängelse utgörs en fjärdedel av personer dömda för narkotikabrott. Av fångarna bedöms hälften ha narkotikaproblem. Och nuvarande och förra regeringen har bestämt sig för att införa det nya brottet ”synnerligen grovt narkotikabrott” för att motverka Högsta domstolens försök att få till stånd en mer korrekt lagtillämpning. Att kalla detta för en politik baserad på mänskliga rättigheter utgör ett utmärkt exempel på vad George Orwell, i sitt klassiska verk om statlig övermakt, 1984, kallade nyspråk. Strafflagstiftning, polisingripanden, tvångsvård och fängelse omformuleras till att man, utan närmare specificering, ”anslår resurser”, och därmed bedriver ”en balanserad politik”.

Svenska regeringar har sedan 80-talet hävdat att vi har världens kanske bästa narkotikapolitik. Trots att vår narkotikapolitik numer ifrågasatts av allt fler forskare och även av FN-organ, anser sig Sverige inte ha något att lära av kritikerna. Enligt regeringen kan antalet personer med ett problematiskt narkotikabruk i landet uppskattas till 29 500 personer. Detta antal har succesivt ökat. Det måste vara svårt att se denna utveckling som ett bevis på en framgångsrik politik. Därför kan Sverige utifrån expertkunskap under FN-mötet med kraft hävda att utvidgad kriminalisering och mer straff inte är verksamma medel för att minska narkotikans skadeverkningar.

En minskad inriktning på straff, polis och fängelse, vilket alltfler länder nu väljer, skulle kunna frigöra avsevärda resurser som kan användas bättre i narkotikapreventivt syfte. En sådan inriktning av den svenska politiken skulle också innebära ett stöd till en mindre destruktiv narkotikapolitik i världen. Den narkotikapolitik som förs i stora delar av världen har bidragit till att berika kriminella organisationer, korrumpera regeringar och rättsväsende, utlösa mord på krigsnivå, och lett till inspärrningen av tiotals miljoner huvudsakligen fattiga människor. Sverige måste vara berett att ta upp en diskussion om narkotikakontrollens kostnader.

Den avgörande frågan inför FN-mötet är den om användning av strafflagstiftning och rättsväsende i strävan att minska narkotikans skadeverkningar. Detta innebär främst att FN:s konventioner, som framställs som bindande måste göras friare. Flera länder har också tolkat konventionerna annorlunda än Sverige, och få anser t.ex. att själva bruket måste vara kriminaliserat. Sveriges bidrag till FN-mötet är att den nuvarande ordningen på inget sätt ska förändras och att ”befintliga konventioner är vägen framåt”.

Ted Goldberg, Professor i sociologi (vänster i bild)
Henrik Tham, Professor i kriminologi (höger i bild)

Internationellt upprop till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon inför UNGASS

Internationellt upprop till FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon inför UNGASS

Drug Policy Alliance
www.drugpolicy.org
2016-04-14

Kontakt: Pr of. Ted Goldberg, ted.goldberg@comhem.se, tfn. 070-317 8640
Prof. Henrik Tham, henrik.tham@criminology.su.se, tfn. 08-161929, 0735 828292

Framstående svenskar går samman med fler än 1000 ledare runtom i världen i ett öppet brev till Ban Ki-Moon inför FN:s generalförsamlings speciella session om narkotikapolitiken den 19 – 21 april.

F.d. presidenter i Mexiko, Colombia, Brasilien, Chile, Nigeria, Kap Verde, Schweiz, Portugal och Polen tillsammans med framstående vetenskapsmän, jurister, religiösa ledare, affärsmän, politiker, författare, artister, m.fl. har gått samman i ett upprop om att FN bör söka nya vägar i narkotikapolitiken.

Ur brevet:

“Under 2000-talet har inte mänskligheten råd med en narkotikapolitik som är så ineffektiv och destruktiv som den vi haft under förra seklet.

Inför FN:s stundande generalförsamlings speciella session om narkotikapolitik (UNGASS) har framstående människor och aktivister undertecknat ett brev till FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon med en uppmaning om att han bör gå i bräschen för ”reell reform av den nuvarande globala narkotikapolitiken.

Narkotikapolitiken som utvecklades under förra seklet har visat sig ha förödande konsekvenser för den globala hälsan och säkerheten samt för mänskliga fri- och rättigheter. Genom sin fokus på kriminalisering och straff har den skapat en omfattande illegal marknad som har gjort kriminella organisationer förmögna, korrumperat regeringar, utlöst extremt omfattande våld, förvrängt ekonomiska marknader samt underminerat grundläggande moraliska principer.

Regeringar har satsat oproportionerligt mycket resurser på repression på bekostnad av försök att förbättra levnadsförhållanden. Tio miljontals människor runtom i världen, till största del fattiga och minoriteter, har satts i fängelse, huvudsakligen för icke-våldsamma och mindre allvarliga narkotikabrott – med ringa eller ingen effekt på allmänhetens trygghet. Problematiskt narkotikabruk, HIV/AIDS, hepatit och andra smittsamma sjukdomar har snabbt spridit sig alltmedan förbudslagstiftning, myndigheter och attityder hindrat harm reduction och andra hälsobefrämjande åtgärder.”

“Mångfalden, och den betydelse för samhället som undertecknarna av detta brev har saknar motstycke,” säger Ethan Nadelmann, chef för Drug Policy Alliance, som tillsammans med dussintals allierade organisationer runtom i världen tog initiativet till detta brev. “Aldrig tidigare har så många respekterade röster gått samman i ett upprop för en grundläggande reform av den internationella narkotikapolitiken. Det gäller särskilt kraven på att begränsa ’den roll som kriminalisering och rättsapparaten spelar.

FN:s speciella session om narkotikapolitik har inte sammankallats sedan1998, då man fastställde FN:s verklighetsfrämmande men officiella slogan “En drogfri värld – vi klarar det!” Ett nytt UNGASS föreslogs 2012 av den mexikanska regeringen med starkt stöd av andra latinamerikanska regeringar. Förra året uppmanade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon regeringar att ”genomföra en omfattande och öppen debatt som överväger alla narkotikapolitiska alternativ”. Upprinnelsen till detta upprop var delvis en rad hinder för en sådan öppen diskussion som hade sin upprinnelse inom FN självt.

Detta brev författades, och undertecknare rekryterades, inom de senaste veckorna” noterar Nadelmann. “De som har skrivit på representerar en mycket liten del av alla de framstående människor inom politik, vetenskap, rättsväsende, sjukvård, kulturliv, affärsvärld och religiösa samfund som instämmer i innehållet i detta upprop.

“Vi har kommit långt sedan 1998,” säger Nadelmann, “med ett växande antal länder som tar avstånd från narkotikakrigets retorik och åtgärder. Men framstegen som hittills åstadkommits är relativt små jämfört med det som återstår att göra”. Som framgår av uppropet: “En ny global respons till droger, grundad på vetenskap, medkänsla, hälsa och mänskliga rättigheter är nödvändig.

Ett axplock av de internationella undertecknarna*

Fernando Henrique Cardoso, f.d. president, Brasilien
Ernesto Zedillo, f.d. president, Mexiko
Vicente Fox, f.d. president, Mexiko
Olusegun Obasanjo, f.d. president, Nigeria. Ordförande i West Africa Commission on Drugs
César Gaviria Trujillo, f.d. president, Colombia
Ricardo Lagos, f.d. president, Chile
Pedro Pires, f.d. president, Kap Verde
George Papandreou, f.d. statsminister, Grekland
Ruth Dreifuss, f.d. president, Schweiz
Aleksander Kwaśniewski, f.d. president, Polen
George Shultz, f.d. utrikesminister, finansminister och arbetsmarknadsminister, USA
Paul Volcker, f.d. ordförande US Federal Reserve samt Economic Recovery Board
Warren Buffett, affärsman. Filantrop
Thorvald Stoltenberg, f.d. utrikesminister, Norge
Bernard Kouchner f.d. utrikesminister, Frankrike
Sir Richard Branson, affärsman, grundare av The Virgin Group
Bob Kerrey, f.d. senator, USA
Shashi Tharoor, f.d. vice generalsekreterare, FN, parlamentsledamot, Indien
Mo Ibrahim, affärsman
Sting, musiker
Peter Gabriel, musiker
John Legend, sångare
Michael Douglas, skådespelare
Gael Garcia Bernal, skådespelare, regissör
Jane Fonda, skådespelerska
Carly Simon, sångerska

De svenska undertecknarna*

Alexander Bard, filosof
Daniel Berg, doktorand (ekonomisk historia), Stockholms universitet
Alec Carlberg, grundare av Bastakollektivet
Peter Curman, f.d. ordförande, Sveriges författarförbund
Carl-Michael Edenborg, författare, fil dr
Sigge Eklund, författare
Felipe Estrada, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Rick Falkvinge, grundare av Piratpartiet
Aron Flam, komiker
Janne Flyghed, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Inger Forsgren, ordförande, RFHL
Björn Fries, f.d. nationell drogsamordnare
Ted Goldberg, professor em. (sociologi), Högskolan i Gävle
Anita Heber, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Magnus Hörnqvist, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Ingrid Lander, docent (kriminologi) Stockholms universitet
Hillevi Larsson, riksdagsledamot
Sven-Åke Lindgren, professor em. (sociologi), Göteborgs universitet
Anders Nilsson, professor (kriminologi) Stockholms universitet
Johan Norberg , författare, filmmakare
Börje Olsson, professor em. (sociologi med inriktning mot alkohol- och narkotikapolitik), Stockholms universitet
Tove Pettersson, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Jerzy Sarnecki , Professor em. (kriminologi) Stockholms universitet
Berne Stålenkrantz, ordförande och grundare av Svenska brukarföreningen
Sune Sunesson, professor em. (socialt arbete) Lunds universitet
Bengt Svensson, professor em. (socialt arbete), Högskolan i Malmö
Henrik Tham, professor em. (kriminologi), Stockholms universitet
Eva Tiby, professor (kriminologi), Stockholms universitet
Per Ole Träskman, professor em. (juridik), Lunds universitet
Kalle Tryggvesson, docent (kriminologi), Stockholms universitet
Fredrik von Kieseritzky, fil. dr., medicinsk kemist
Andreas Åberg, överläkare i psykiatri

*Institutionella tillhörigheter och titlar inkluderas enbart för att identifiera undertecknarna och bör inte tolkas som att organisationerna har tagit ställning för innehållet i brevet.

Drug Policy Alliance (DPA) är den ledande narkotikapolitiska organisationen i USA bestående av människor som anser att narkotikakriget gör mer skada än nytta. DPA kämpar för drogpolitiska åtgärder grundade på vetenskap, medkänsla, hälsa och mänskliga rättigheter.

FN: Sveriges narkotikapolitik lever inte upp till mänskliga rättigheter

Detta är rubriken i en artikel SVT Nyheter publicerade tidigare idag. Läs den.

Hör sedan av dig till nedan nämnda organisationer i sociala medier och fråga varför de motsätter sig bevisat livräddande metoder. Hälsa gärna från mig.

RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle)

Facebook
Twitter

ECAD Sverige

Facebook stängd sedan Ecadgate
Twitter

IOGT-NTO

Facebook
Twitter