Replik till Lars Strömans debattartikel “Behandling – inte fria sprutor”

Replik till Lars Strömans debattartikel “Behandling – inte fria sprutor”

Lars Strömans debattartikel läser ni här.

Min replik

Sprututbyte handlar om (den mänskliga) rättigheten till (hälsa) smittskydd i väntan på eller under behandling. Det existerar inget motsatsförhållande mellan sprututbyte och en eventuell behandling, så varför Lars Ströman påstår detta är en gåta.

Tvärtom visar modern forskning (Rapid Decline in HCV Incidence among People Who Inject Drugs Associated with National Scale-Up in Coverage of a Combination of Harm Reduction Interventions, Norah E. Palmateer 2014) att sprututbyte markant minskar förekomsten av Hepatit C.

Forskning har inte visat att sprututbyte ökar vare sig omfång eller frekvens hos ett eventuell injektionsbruk. Det finns inga belägg för att metoden uppmuntrar till bruk. Som folkhälsominister Gabriel Wikström själv sade när han talade om sprututbytet i P1 23 feb: “Människor blir inte alkoholister bara för att det finns rena glas”.

Lars Ströman påstående är en halmdocka. Den egentliga frågan är huruvida hans åsikt styrs av ideologi eller brist på kunskaper i sakfrågan.

Uppdatering 18 mars

Efter publicering av detta inlägg återkopplade Lars Ströman personligen att min replik är publicerad i papperstidningen av Nerikes Allehanda.

Kerstin Käll uttalar sig om sprututbyte i P1 morgon

Kerstin Käll uttalar sig om sprututbyte i P1 morgon

Jag transkriberade ett väldigt talande citat av Kerstin Käll (överläkare, medicinsk ansvarig Beroendekliniken Linköping, föreläsare hos RNS) från gårdagens intervju i P1 Morgon om skademinimerande metoder. Hennes citat finner ni i bilden som är bifogad till detta inlägg.

Två frågor:
1. Vem föreställer sig Kerstin skulle sälja dessa kanyler?
2. Vilken överläkare hänvisar individer med beroendesjukdom till en illegal marknad för att finna smittskydd?

Min personliga åsikt är att hennes roll som föreläsare hos Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle – RNS i allra högsta grad påverkar hennes argumentering i frågan om sprututbyte.

Min replik på RNS debattartikel: “Absurt att dela ut sprutor till unga narkomaner”

Min replik på RNS debattartikel: “Absurt att dela ut sprutor till unga narkomaner”

RNS debattartikel i Dagens Samhälle läser ni här.

Min replik

Så grundläggande mänskliga rättigheter som smittskydd ska inte baseras på behov, utan vad RNS “tror på”, är “rädda för” eller för att de belyser rent administrativa problem, som om dessa skulle överskugga de bevisat stora fördelar som kommer av ett sprututbyte?

Forskning visar att sprututbyte vare sig ökar omgång eller frekvens. Precis som folkhälsominister Gabriel Wikström själv sade imorse i P1 Morgon: “ingen blir alkoholist av rena flaskor”.

Per Johansson ser ensam ett samband mellan sprututbyte och fortsatt drogbruk. Den teorin har inget stöd i forskning. Han talar om att det “finns risk” och dömer därför ut ålderssänkningen som “absurd”. Vad sägs om att basera den åsikten på faktiskt evidens istället?

I exemplet han gör med Danmark räknar Per upp den totala mängden, utan att göra någon åtskillnad huruvida de fick blodsmittan före eller efter införandet av sprututbyte.

RNS visar återigen att de är beredda att offra vem som helst i jakten på total drogfrihet. Eftersom både regeringen och Socialstyrelsen har slutat lyssna på RNS, så är min personliga åsikt att ingen annan behöver göra det heller.

(M)otståndet mot sprutbyte

 Anti Avsan (M) är en stark motståndare till bevisat livräddande och skademinimerande metoder som sprututbyte. Han har dock problem med att argumentera varför han är det. Speciellt som metoden redan används i bland annat Stockholm och Malmö med positivt resultat i att minska blodsjukdomar som HIV och Hepatit C. Problematiska brukare kommer i direktkontakt med sjukvården. Livskvalitén ökas och liv kan räddas.

Så här lyder Anti Avsans argumentation mot sprututbyte:

http://www.moderat.se/debatt/sprutbyten-loser-inte-missbruksproblem

Här är 10 anledningar till varför han har fel:

  1. Jämför vi ENBART Göteborg med Malmö/Lund och ENBART ser till sprututbyte under en VISS tidsrymd och ENBART bryr oss om resultatet av smittspridningen – då KANSKE vi får de data Anti talar om. Det är svårt att fastställa utan källor.
  2. Ingen har någonsin föreslagit att “dela ut sprutor och kanyler i obegränsad mängd” i Sverige. I den svenska modellen lämnar brukare in använda sprutor och får tillbaka samma antal i rena sprutor. Detta argument har inget med sprututbytet i Sverige att göra.
  3. Vi har ej heller injektionsrum. Ännu ett argument som inte har med sprututbytet i Sverige att göra.
  4. Tvärtom vad Anti påstår innebär inte sprututbytet att “ingen bryr sig om vad som sker med narkotikamissbrukarna när de befinner sig på andra platser”. Det är inte en problematik som sprututbytet påståtts lösa. Varför det tas upp som argument är en gåta.
  5. Vilka är dessa personer som Anti påstår uppfatta sprututbyte som att “samhället har kapitulerat”?
  6. Vilka är de “följdproblem” han nämner? Är Antis definition av politk att ge upp vid minsta uppförsbacke?
  7. Det är beklagligt att en liten flicka stack sig på en nål. Men det är inte sprututbytets fel. Ett känsloargument som inte har med sakfrågan att göra. Vi kan lika gärna dra slutsatsen att  hon räddades från blodsmitta vid olyckstillfället tack vare sprututbytet.
  8. KRIS ställer sig positiva till alla typer av behandlingar där brukaren måste välja mellan total nykterhet eller att bli utkastad. Hur detta är ett argument är en gåta.
  9. Sprututbyte uppmuntrar ej till narkotikabruk. Det finns ingen svensk forskning som stöder teorin att någon skulle fortsätta med sitt bruk bara för att de får tillgång till smittskydd. Tomma flaskor skapar ingen alkoholist.
  10. Vad Anti menar med att svensk narkotikapolitik “varit framgångsrik i en internationell jämförelse” kommer från att vi har relativt få niondeklassare som testat narkotika. Ser vi däremot på antalet problematiska brukare, dödlighet, effektiviteten i de behandlingar som erbjuds etc, då får vi en helt annan bild.

Problemet med svensk narkotikapolitik är att vi inte kan tala om grundläggande mänskliga rättigheter som smittskydd och lika vård utan att samtidigt ifrågasätta vår restriktiva attityd.

Jag efterlyser argument som är baserade på evidens och forskning istället för vad någon “tror på”. Det är trots allt människors liv vi talar om. Det existerar fortfarande ingen forskning som visar att en repressiv narkotikapolitik med straff och förbud skulle minska det problematiska bruket av droger.