Lena Adelsohn Liljeroth“Frihet är inte att knarka” är titeln på Lena Adelsohn Liljeroth (moderat och tidigare kultur- och idrottsminister) senaste utspel i en krönika på News55. Efter att ha läst igenom texten bestämde jag mig att inte uppmärksamma krönikan – som jag kallade “ett lågvatten” på Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) Facebooksida – då den helt enkelt höll för låg standard.

I morse påmindes jag dock om varför jag borde bemöta krönikan. Precis som vi sett tidigare med texter från RNS, ECAD, Kai Knudsen, Pelle Olsson mfl, går det oroväckande fort för icke evidensbaserade påståenden att förvandlas till obestridliga fakta.

Som vanligt är de brottstycken ur krönikan jag bemöter markerade med en blå kant.

Jag har aldrig tillhört de drogliberala, faktum är att jag aldrig ens testat droger. Men jag är hård motståndare till liberalisering av cannabis, ett samlingsnamn för hasch och marijuana. Får jag då uttala mig i frågan? Somliga tycker inte det.

Aldrig testat droger? Tydligen går det utmärkt att bruka en drog som årligen dödar ett tusental svenskar (se första bilden i detta inlägg). Vad som menas med “de drogliberala” framgår inte heller, men vi vet sedan tidigare att ordet används flitigt av nykterhetsrörelsen för att stigmatisera alla som inte håller med i deras politik. Det är även oklart vilka som inte anser att Lena inte får uttala sig i frågan. Det får hon självklart. Men då får hon vara beredd på motargument.

Vi vet att allt fler unga idag testar och blandar droger på ett sätt som inte förekom när narkotikan debuterade i Sverige. Den traditionella kopplingen mellan sociala problem och droger är heller inte tydlig. Sedan många år använder elever från socialt stabila områden narkotika i högre grad än elever från andra områden.

Vad menas med “när narkotikan debuterade i Sverige”? 70-talet? 50-talet? Vikingatiden? Kan Lena säga en tidsepok då någon mänsklig kultur inte använt narkotika? Den sociala kopplingen Lena nämner är en teori jag delvis håller med om. Min personliga åsikt är att ett problematiskt bruk av droger till stor del härstammar från socioekonomiska orsaker, utsatthet, psykisk ohälsa och övergrepp.

Nu pågår kampanjer i flera länder att legalisera narkotika, framför allt cannabis. Skälet är inte i första hand omsorg om missbrukarna, utan att komma åt de kriminella nätverk som frodas i vår tids kanske mest lönsamma business.

Jag kan på rak arm inte nämna en enda kampanj som vill legalisera narkotika bara för att det är “lönsamma business”. Däremot vet jag flera globala kampanjer som vill avkriminalisera bruket och hanteringen av droger. Tvärtom vad Lena (utan belägg) påstår är det främsta skälet att minska skadeverkan, dödlighet och bruket hos ungdomar – SAMT att minska den ekonomiska intäkt som kriminaliseringen av droger inneburit för kriminella nätverk. Det är av precis dessa anledningar som Liberala Partiet i Kanada vill legalisera cannabis.

Kommersialiseringen av cannabis, eller “Big marijuana” som RNS och ECAD kallar det, är precis vad cannabisbrukarna inte vill ska ske. Det var därför invånarna i Ohio röstade nej till att legalisera cannabis. Lagförslaget hade inneburit ett monopol för ett ytterst fåtal aktörer.

Så, ska vi då kapitulera och tro att de kriminella nätverken då snällt fogar in sig i de hederliga systemen och i stället börjar producera tomater, byggnadsvirke eller bränslesnåla fordon? Knappast. De finner snart någon ny rejält lukrativ nisch, kopplad till mänsklig svaghet, och så är allt igång igen.

Erkänner Lena att en legalisering av cannabis alltså hade fungerat? Menar hon att vi kanske ska legalisera alla illegala droger? Ett lika ålderdomligt som vanligt argument vi hört många gånger förut.

Andra argument som används för att legalisera till exempel cannabis är de medicinska. Det är sant att cannabis använts som medicin långt före vår tideräkning; som smärtstillande medel, mot reumatism och faktiskt också mot kikhosta. Men biverkningar som ångest och depression har ofta varit större än de positiva effekterna och det var skälet till att Sverige redan på 1950-talet avskaffade cannabis i läkemedel. Att man känner sig bättre när man röker cannabis, innebär inte att man blir bättre.

Att “biverkningar som ångest och depression har ofta varit större än de positiva effekterna” är något Lena bör hitta belägg för. Det finns ju inga i krönikan och jag har aldrig sett studier som stöder hennes påstående. Lena verkar även helt ovetandes om att medicinsk cannabis visst är godkänd i Sverige.

Framför allt är det CBD, och inte THC, som anses motverka ångest. Här är några studier som visar hur cannabis kan lindra de självupplevda symptomen av ångest och depression.

Nyligen kom också forskning från universitetet i Aarhus som visar att dagens cannabis, som ofta odlas inomhus, är betydligt starkare än den drog som fanns på marknaden för bara några år sedan.

Lena menar med största säkerhet den skunk som odlats fram för att vara just “stark” (antagligen menar hon hög halt av THC, det framgår dock inte). Inte all cannabis, eller “dagens cannabis” som lena kallar det – som om det existerade enbart en sort.

Cannabis må kallas lätt drog men den är ingalunda ofarlig. I själva verket stannar spår av cannabis kvar i kroppen betydligt längre än till och med heroin. Men än värre är att psyket förändras; den aktive cannabisrökaren blir seg, slö och passiv. Hjärnans funktioner för tankar, minne och språk förändras också. Man blir helt enkelt ”dummare”!

Nej, ingen påstår heller att cannabis skulle vara ofarligt. Däremot kan vi göra den medicinska hanteringen säkrare och mer effektfull genom att sluta tvinga brukare handla från en kriminaliserad svart marknad.

Vad Lena menar med “spår av cannabis” är de inaktiva metaboliter (THC-syra) som stannar kvar i kroppsfettet i upp till någon månad beroende på brukets omfattning. Dessa har som sagt ingen aktiv fysisk eller psykisk påverkan. De eventuella kognitiva försämringar Lena nämner kan uppstå ur ett långvarigt missbruk av cannabis, och är borta efter någon månads uppehåll.

Återigen ser vi Dunedin-studien användas som argument för att cannabis skulle göra dig “dum”. Det börjar bli tröttsamt att argumentera mot en problematisk studie som t ex inte tar hänsyn till alkoholbruk eller socioekonomiska orsaker, så jag hänvisar till Magnus Callmyrs sammanfattning.

Här är några studier som talar emot Lenas påståenden.

Alla som prövar cannabis blir självfallet inte narkomaner. Men med en tillåtande attityd kommer ändock fler att pröva. Att drogen är förbjuden innebär ändå någon form av spärr.

Det finns i själva verket väldigt få – om ens några – moderna belägg för att enbart cannabisbruk skulle leda till ett bruk av tyngre droger. Tvärtom visar forskning att så inte är fallet.

Att kriminaliseringen skulle “sända signaler” som minskar bruket av droger har jag aldrig sett belägg för. Jag har även frågat i stort sett alla lobby- och nykterhetsorganisationer, och de har inte kunnat visa belägg de heller. Lena påstår i samma krönika att “fler unga testar droger”, så effekten av denna “signal” tål att ifrågasättas. Men jag antar att det låter bra.

Narkotikamissbruket kostar enorma summor; i behandling, kriminalvård, rättsväsende, försäkringskostnader, förtidspensioner… Då har vi ändå inte räknat in det mänskliga lidandet för narkomanerna själva och deras anhöriga. Och med en liberalisering får vi sannolikt ännu fler narkomaner.

Rättelse: det kriminella narkotikamissbruket kostar enorma summor. Ca 75% (siffror från Ted Goldberg, SVT Debatt) av totala finansieringen av Sveriges narkotikabekämpning går direkt till det polisiära arbetet i gripandet av medborgare för narkotikabrott. Om vi lämnar Sveriges gränser ser vi tvärtom raka motsatsen till vad Lena påstår. I amerikanska stater med liberalare narkotikalagar minskar brottsligheten och inkomsterna från försäljningen av cannabis är skyhöga.

Om något bör vi se på hur det mänskliga lidandet förvärras av kriminaliseringen. En faktor som lobby- och nykterhetsrörelsen konsekvent vägrar ge någon som helst uppmärksamhet.

Vad Lena menar med att en liberalisering skulle ge “fler narkomaner” återstår att se. Sverige har några av västvärldens mest restriktiva narkotikapolitiska lagar och vi kan ännu inte se hur det skulle ha minskat bruket på något sätt.

Parallellt pågår en annan debatt, andelen narkomaner som dör av sitt missbruk, ökar i Sverige och för detta har vi kritiserats av bland annat internationella organisationer. Men enligt Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle är skälet till detta att narkomaner numer oftare får ”laglig narkotika”, det vill säga läkemedel som ska ersätta heroin. Dubbelt så många dör nu av ersättningsmedlen – som på marknaden kommit att bli en gatudrog bland flera andra – än av heroinet!

Återigen ser vi illa framförd kritik mot LARO. De “internationella organisationer” Lena inte vill nämna ordagrant är bland annat WHO, UNAIDS, Internationella röda korset, Världsbanken, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten samt FN-kontoret för mänskliga rättigheter.

Majoriteten av de dödsfall Lena talar om sker utanför LARO, alltså utanför behandlingen. Att suget efter Metadon och Subutex är så stort tyder ju på att behovet är enormt. Fler problematiska brukare vill ha alternativ till t ex heroin och ett tryggare bruk, men de har inte möjlighet att få det. Detta anser Lena vara ett argument emot LARO, en bevisat livräddande behandling som är en stor succé. Hon “missar” såklart även att nämna hur många liv vi uppskattningsvis räddat genom behandlingen.

Frihet att knarka leder förr eller senare till ofrihet, både för den som knarkar och för människorna i hans eller hennes omgivning.

En avkriminalisering av bruket innebär inte på något sätt att det skulle bli “fritt att knarka”. Det innebär att vi slutar straffa individer som lider av en beroendesjukdom, att vi slutar sätta ungdomar i ett belastningsregister som sträcker sig mellan 3-5 år och att polisens resurser kan prioriteras till viktigare saker än att jaga brukare i en evig katt och råtta-lek som ändå inte påverkar de bakomliggande orsakerna till ett bruk.

Som så ofta från lobby- och nykterhetsorganisationerna prioriteras ideologi framför forskning och evidens. Problemet med svensk droginformation är att det är okej att påstå precis vad som helst, så länge du stöder en fortsatt restriktiv narkotikapolitik.