Nedan inlägg är en personlig redogörelse för hur det är att leva i Sverige som cannabisbrukare, samt bakgrunden till denna persons bruk. Mattias har godkänt att personliga detaljer står kvar i texten då han valt att vara öppen med sitt bruk. Vill ni kontakta Mattias så mejla mig på kontakt@snilletjohan.se.

Med vänlig hälsning
Johan Svensson

Jag heter Mattias. Jag är 25 år och bor för tillfället i Västerbotten. Jag har bestämt mig för att komma ut i öppenheten med mitt dagliga cannabisbruk som jag använder i medicinskt syfte mot ångest, depression och folkskygghet.

Jag har valt att göra detta för att jag och mina medmänniskor i Sverige lider i tystnad, förföljs av myndigheter och stigmatiseras. rent ut sagt så är det ett jävla helvete att bli utfryst från samhället och behöva gömma sig för att få känna sig “normal”. Jag går ut med min historia med förhoppningen om att även du som sitter eller suttit i en liknande situation kommer att följa mitt exempel och gå ut med ditt bruk. Det spelar ingen roll om du röker varje dag, på helger, på fester eller bara på nyårsafton. Om alla gick ut i det öppna med bruket hade inte cannabis varit olagligt i Sverige längre. Vi kan vara så många som 175.000 cannabisbrukare i Sverige. Alla gömmer sig… Finns det ett brottsoffer efter att du dragit i dig din spliff? Nej, och därmed har du inte begått ett brott. Ingen kan säga till dig vad du ska göra med din kropp, den är din ägodel och endast DU bestämmer vad den ska användas till.

Nu dör folk i det här landet, mer än i de flesta andra länder i Europa på grund av den här förbudspolitiken. Narkotikapolitiken i Sverige jämförs internationellt med Rysslands!! Polisen tar pissprov (begår övergrepp) på våra barn och förföljer “Kända missbrukare”, ska vi fängsla människor som egentligen hade behövt en kram och hjälp från vården?

-Nej! För man kan inte straffa bort ett beroende!

Min historia börjar vid 14-15 års ålder när jag får en LVU för att jag låste in mig på mitt rum, drack alkohol i min ensamhet och ständigt skolkade från skolan. Jag var deprimerad och fick panikångestattacker. Jag kopplar detta till en uppväxt där jag flyttade ofta och aldrig hann hitta någon slags trygghet i tillvaron, min pappa var alkoholist och min mamma flyttade med mig och min bror upp och ner i landet där vi fick börja nya skolor varje år mer eller mindre.

Socialen kom hem till oss och berättade att antingen skulle jag följa med frivilligt till ett behandlingshem för unga i Sorsele i 2 månader eller bli placerat på ungdomsanstalt i Norrbotten, dom hade med sig broschyrer. Det var ett svenskt fängelse för barn. gallrade fönster och låsta dörrar på nätterna. Jag blev livrädd, tog mina närmsta tillhörigheter, sa hej då till mamma och pappa och följde med till behandlingshemmet. Jag skötte mig prickfritt hela min vistelse på behandlingshemmet, bortsett från pojkstreck, men vilken 15-åring gör inte det? De där två månaderna blev 3 år, min första telefonkontakt med mina föräldrar fick jag ha efter 6 månader. och jag skickades ut i vuxenlivet efter den här 3-års isoleringen i skogen.

Vi var många som var där utan någon egentlig anledning, vi skötte oss som de flesta ungdomar och till och med bättre. Ungdomarna på mitt behandlingshem hade i regel bättre rykte än andra ungdomar i det lilla samhället Sorsele. Men vi var bara där av just den andningen, att vi var lättsamma ungdomar. vi var behandlingshemmets kassakor. Jag som ett akutfall fick dom 150.000/månad för de första 6 månaderna. Sedan sjönk beloppet stegvis för att landa på runt 50.000 i månaden om jag inte minns fel. Så länge det finns vinstintressen inom vården så kommer ungdomar att tas för att sedan behållas av behandlingshem med vinstintressen.

När jag muckade ville jag göra ALLT som andra ungdomar gjorde som jag inte kunnat göra. Röka cigg hade jag lärt mig på behandlingshemmet, snus, sprit, öl, vin i massor. Jag kände mig ensam, min familj de senaste 3 åren var ibland upp till 13 ungdomar och nu när jag var för gammal för att dom skulle kunna behålla mig där så skickas jag ensam ut i livet.

Ingen uppföljning av socialen. Ingen som frågade om min 3 års “Behandling” gett resultat. Jag började konsumera kopiösa mängder alkohol, förlorade flera arbeten och förälskelser på vägen. När jag var 19 år insåg jag att det spårat ur och sökte hjälp själv, då började jag min första antabuskur. Jag skulle bli pappa så nu var det dags att sluta låsa in sig i sig själv och börja ta ansvar nu.

Jag rökte Cannabis första gången när jag var 17, därefter rökte jag bara sporadiskt då och då när jag var packad och ville somna. Det var tufft att sluta dricka, jag mådde piss och kunde inte somna på nätterna, ångesten från svunna fyllor sköljdes ständigt över mig. Jag var ett vrak och började låsa in mig igen. slutade träffa människor och låg bara i sängen, jag ville inte ha hjälp. jag ville inte träffa någon, jag ville dö där så alla tankar bara försvann.

Här någonstans när jag var på botten och hade stulit min flickväns sömntabletter och sköljt ner detta med några flaskor rödtjut och misslyckats att ta livet av mig själv så började jag att röka cannabis allt oftare, och började se små, små framsteg i mitt mående. Jag kopplade detta till cannabisen då det var när jag rökt jag kände mig bättre. Detta kunde inte ha skett mer perfekt då jag blev pappa samtidigt. Jag började få rutiner på sömn, blev mer utåtriktat och ville träffa människor, fick ett jobb som jag behöll i 3 år. Jag blev lycklig och fungerade som människa i samhället förväntas göra. Jag klev upp och rökte en gås, lämnade dottern på dagis, knallade till jobbet, hämtade barn, lagade mat, lekte, städade, nattade barn, rökte en spliff och gick och la mig. Jag gjorde det du och alla andra gör och var lycklig. Min familj var lycklig. Jag har haft periodiska återfall i alkoholen därefter men har sedan länge inte längre ett behov av alkohol.

Sen kom bomben! Ett samtal från socialen där dom sa att en utredning startats om jag är lämplig förälder till min dotter, då ett rykte gått på samhället om att jag köper och brukar amfetamin. Fine sa jag till socialsekreteraren, jag har supit hårt och det visste hon, men jag röker bara cannabis idag för att fungera. Jag bevisar det med nöje.

Jag gick med på urinprov bara för att bevisa att anklagelser om amfetamin är plockade ur luften. Jag var rädd att förlora mitt barn!

Mycket riktigt hade jag THC i blodet som jag sa att dom skulle hitta där. Tydligen var detta lika illa som amfetamin. Utredningen fortsatte, jag skulle träffa en “beroendecoach” varje vecka för mitt cannabismissbruk samt ta blod och pissprov för att kontrollera att jag inte dricker eller röker heller. Sköts inte detta så förlorar du din dotter.

Jag började kröka igen. sömnsvårigheter, deppighet och panikångestattacker kom tillbaka. Lösningen var; insomningstabletter, antidepressiva och antabus i min “behandling”. Dom tre skulle ersätta den växt jag tidigare använt som räddat mitt liv. Bokstavligen!

Jag gick igenom detta i 8 månader, en ständig rädsla. Utredningen hade redan efter ett par månader visat att mitt barn har det bättre hos mig än vad hon kan ha det någon annanstans. Det är pappas flicka, ingen kunde påstå något annat!

Dagispersonal och släkt intervjuades med frågor som: “har du misstänkt att Mattias skadat barnet någon gång?” eller “har Mattias verkat berusad eller narkotikapåverkad när han lämnat barnet på dagis?”. Jag bor i ett litet norrländskt samhälle med 2 mataffärer: Coop och Ica. Jag hade redan stämpeln alkoholist sedan mina tidigare bravader och jag hade jobbat hårt för att visa att jag var skötsam som alla andra, med jobb, barn och bil, du vet hela Svenssongrejen. Nu var jag stämplad knarkare också! Tro inte annat än att det kommer ut fastän folk har tystnadsplikt i ett så här litet samhälle. alla känner alla!

Jag blev sjukskriven, tabletterna jag fick hjälpte inte utan gjorde mig bara trött. jag gick runt som en zombie och kände inget. jag låste in mig igen. tappade till slut jobbet för att jag inte klarade av att komma tillbaka, jag skämdes, hur skulle mina kollegor se på mig när folk visste att jag brukat droger?

Här bestämde jag mig för att sluta må dåligt. Utredningen var klar. Jag hade skött mig prickfritt i 8 månader. Jobbet som hållit mig kvar hade jag ju förlorat. Nu sticker jag! Till en fjällby med 10 invånare, gömmer mig från omvärlden, men jag och min familj ska må bra igen. Min dotter SKA ha en pappa som orkar leka med henne, som orkar göra det där lilla extra på lördagarna, bygga kojor, äta glass i badkaret och läsa så många barnböcker på en kväll att jag själv somnar bredvid min dotter i sängen. Det är dom stunderna jag finns här för!

Jag lever för att se mitt barn le mot mig, utan henne har jag INGENTING att kämpa för längre!

Vi bosatte oss där i skogen, jag började bruka cannabis igen, fick ett nytt jobb över vintersäsongen, vi mådde bra igen. familjen fungerade och vi kunde vara ifred, det fanns ingen där som kunde höja finger eller anmäla mig.

När snön försvinner här uppe så försvinner också jobben tills snön fyller skidbackar och skoterspår igen. Jag skulle bara behöva vara arbetslös i 2 månader och sedan få börja jobba igen inför kommande vintersäsong. Det blir tufft ekonomiskt att leva på existensminimum 7 mil från närmsta affär men jag VÄGRADE söka ekonomiskt stöd från socialen i rädsla att dom skulle anklaga mig för att inte kunna ta hand om mitt barn, jag ville inte ha med dom att göra igen, jag hade redan kämpat för att slippa leva i orolighet.

Månaderna gick, jag ringde arbetsgivaren och frågade när det var dags att knega igen. snart, snart var alltid svaret. dum som jag är så lät jag mig hållas och skippade andra möjligheter som dök upp för att jag gillade mitt nuvarande jobb. Till slut gick det inte att låna ihop mer och vänta med fler hyror. Jag blev vräkt och hemlös.

Nu kom genast en ny orosanmälan. MED all rätt. Givetvis ska socialen ta kontakt med mig om dom får höra att jag inte kan sätta tak över huvudet på mitt barn. Jag förklarade läget. jag bor hos tillfälligt hos dotterns mamma tills en ny lya dyker upp. Utredningen lades ner. Jag hade redan bestämt mig för att inte låta mig tystas om det skulle bli något problem.

Visst kan dom ta vårdnaden ifrån mig. men inte min dotters mamma. Dom kan inte hindra mig från att träffa henne så länge jag inte gör henne skada. Och min dotters mamma vet att mitt cannabisbruk gör mig till en fungerande människa. så jag tänker inte vara rädd längre.

Jag röker varje dag som jag gjort under hela mitt vuxna liv och fortsätter göra min familj lycklig. Min mamma och bror tog avstånd från mig för att jag är en “knarkare”, det gör inget. dom älskar inte mig för den jag är, så jag behöver dom inte. Varför ha en människa i ditt liv som ständigt ska berätta hur fel du gör och hur ansvarslös du är för att du röker cannabis? du behöver inte människor omkring dig som vill få dig att må dåligt. Släpp dom och gå vidare med ditt eget liv.

Vi måste sluta straffa folk som brukar droger. Det här är min historia men det finns tiotusentals till i Sverige. Cannabis är en medicin! Vi hjälper inte människor på det här sättet, politikerna måste ta sitt ansvar!

Nu då? Jag söker jobb inom den svenska cannabisindustrin, aktiverar mig i cannabisaktivism, får snart en ny lägenhet, och har precis börjat plugga till undersköterska med inriktning på missbruksvård.

SLUTORD!

Man får vara sin dotters största idol en kort tid i livet. jag är bara en “hjälte” och “världens bästa pappa” i några få år till, sen blir hon stor och ska hitta egna vägar i livet! Jag kommer fortsätta att röka min cannabis, för jag har inte råd att kasta bort dom här guldåren på att må dåligt. Vi måste skynda oss att älska varandra innan det är försent.

Mattias Andersson
En daglig cannabisbrukare