Fler (m)issförstånd om LARO och cannabis

Lena Adelsohn Liljeroth“Frihet är inte att knarka” är titeln på Lena Adelsohn Liljeroth (moderat och tidigare kultur- och idrottsminister) senaste utspel i en krönika på News55. Efter att ha läst igenom texten bestämde jag mig att inte uppmärksamma krönikan – som jag kallade “ett lågvatten” på Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS) Facebooksida – då den helt enkelt höll för låg standard.

I morse påmindes jag dock om varför jag borde bemöta krönikan. Precis som vi sett tidigare med texter från RNS, ECAD, Kai Knudsen, Pelle Olsson mfl, går det oroväckande fort för icke evidensbaserade påståenden att förvandlas till obestridliga fakta.

Som vanligt är de brottstycken ur krönikan jag bemöter markerade med en blå kant.

Jag har aldrig tillhört de drogliberala, faktum är att jag aldrig ens testat droger. Men jag är hård motståndare till liberalisering av cannabis, ett samlingsnamn för hasch och marijuana. Får jag då uttala mig i frågan? Somliga tycker inte det.

Aldrig testat droger? Tydligen går det utmärkt att bruka en drog som årligen dödar ett tusental svenskar (se första bilden i detta inlägg). Vad som menas med “de drogliberala” framgår inte heller, men vi vet sedan tidigare att ordet används flitigt av nykterhetsrörelsen för att stigmatisera alla som inte håller med i deras politik. Det är även oklart vilka som inte anser att Lena inte får uttala sig i frågan. Det får hon självklart. Men då får hon vara beredd på motargument.

Vi vet att allt fler unga idag testar och blandar droger på ett sätt som inte förekom när narkotikan debuterade i Sverige. Den traditionella kopplingen mellan sociala problem och droger är heller inte tydlig. Sedan många år använder elever från socialt stabila områden narkotika i högre grad än elever från andra områden.

Vad menas med “när narkotikan debuterade i Sverige”? 70-talet? 50-talet? Vikingatiden? Kan Lena säga en tidsepok då någon mänsklig kultur inte använt narkotika? Den sociala kopplingen Lena nämner är en teori jag delvis håller med om. Min personliga åsikt är att ett problematiskt bruk av droger till stor del härstammar från socioekonomiska orsaker, utsatthet, psykisk ohälsa och övergrepp.

Nu pågår kampanjer i flera länder att legalisera narkotika, framför allt cannabis. Skälet är inte i första hand omsorg om missbrukarna, utan att komma åt de kriminella nätverk som frodas i vår tids kanske mest lönsamma business.

Jag kan på rak arm inte nämna en enda kampanj som vill legalisera narkotika bara för att det är “lönsamma business”. Däremot vet jag flera globala kampanjer som vill avkriminalisera bruket och hanteringen av droger. Tvärtom vad Lena (utan belägg) påstår är det främsta skälet att minska skadeverkan, dödlighet och bruket hos ungdomar – SAMT att minska den ekonomiska intäkt som kriminaliseringen av droger inneburit för kriminella nätverk. Det är av precis dessa anledningar som Liberala Partiet i Kanada vill legalisera cannabis.

Kommersialiseringen av cannabis, eller “Big marijuana” som RNS och ECAD kallar det, är precis vad cannabisbrukarna inte vill ska ske. Det var därför invånarna i Ohio röstade nej till att legalisera cannabis. Lagförslaget hade inneburit ett monopol för ett ytterst fåtal aktörer.

Så, ska vi då kapitulera och tro att de kriminella nätverken då snällt fogar in sig i de hederliga systemen och i stället börjar producera tomater, byggnadsvirke eller bränslesnåla fordon? Knappast. De finner snart någon ny rejält lukrativ nisch, kopplad till mänsklig svaghet, och så är allt igång igen.

Erkänner Lena att en legalisering av cannabis alltså hade fungerat? Menar hon att vi kanske ska legalisera alla illegala droger? Ett lika ålderdomligt som vanligt argument vi hört många gånger förut.

Andra argument som används för att legalisera till exempel cannabis är de medicinska. Det är sant att cannabis använts som medicin långt före vår tideräkning; som smärtstillande medel, mot reumatism och faktiskt också mot kikhosta. Men biverkningar som ångest och depression har ofta varit större än de positiva effekterna och det var skälet till att Sverige redan på 1950-talet avskaffade cannabis i läkemedel. Att man känner sig bättre när man röker cannabis, innebär inte att man blir bättre.

Att “biverkningar som ångest och depression har ofta varit större än de positiva effekterna” är något Lena bör hitta belägg för. Det finns ju inga i krönikan och jag har aldrig sett studier som stöder hennes påstående. Lena verkar även helt ovetandes om att medicinsk cannabis visst är godkänd i Sverige.

Framför allt är det CBD, och inte THC, som anses motverka ångest. Här är några studier som visar hur cannabis kan lindra de självupplevda symptomen av ångest och depression.

Nyligen kom också forskning från universitetet i Aarhus som visar att dagens cannabis, som ofta odlas inomhus, är betydligt starkare än den drog som fanns på marknaden för bara några år sedan.

Lena menar med största säkerhet den skunk som odlats fram för att vara just “stark” (antagligen menar hon hög halt av THC, det framgår dock inte). Inte all cannabis, eller “dagens cannabis” som lena kallar det – som om det existerade enbart en sort.

Cannabis må kallas lätt drog men den är ingalunda ofarlig. I själva verket stannar spår av cannabis kvar i kroppen betydligt längre än till och med heroin. Men än värre är att psyket förändras; den aktive cannabisrökaren blir seg, slö och passiv. Hjärnans funktioner för tankar, minne och språk förändras också. Man blir helt enkelt ”dummare”!

Nej, ingen påstår heller att cannabis skulle vara ofarligt. Däremot kan vi göra den medicinska hanteringen säkrare och mer effektfull genom att sluta tvinga brukare handla från en kriminaliserad svart marknad.

Vad Lena menar med “spår av cannabis” är de inaktiva metaboliter (THC-syra) som stannar kvar i kroppsfettet i upp till någon månad beroende på brukets omfattning. Dessa har som sagt ingen aktiv fysisk eller psykisk påverkan. De eventuella kognitiva försämringar Lena nämner kan uppstå ur ett långvarigt missbruk av cannabis, och är borta efter någon månads uppehåll.

Återigen ser vi Dunedin-studien användas som argument för att cannabis skulle göra dig “dum”. Det börjar bli tröttsamt att argumentera mot en problematisk studie som t ex inte tar hänsyn till alkoholbruk eller socioekonomiska orsaker, så jag hänvisar till Magnus Callmyrs sammanfattning.

Här är några studier som talar emot Lenas påståenden.

Alla som prövar cannabis blir självfallet inte narkomaner. Men med en tillåtande attityd kommer ändock fler att pröva. Att drogen är förbjuden innebär ändå någon form av spärr.

Det finns i själva verket väldigt få – om ens några – moderna belägg för att enbart cannabisbruk skulle leda till ett bruk av tyngre droger. Tvärtom visar forskning att så inte är fallet.

Att kriminaliseringen skulle “sända signaler” som minskar bruket av droger har jag aldrig sett belägg för. Jag har även frågat i stort sett alla lobby- och nykterhetsorganisationer, och de har inte kunnat visa belägg de heller. Lena påstår i samma krönika att “fler unga testar droger”, så effekten av denna “signal” tål att ifrågasättas. Men jag antar att det låter bra.

Narkotikamissbruket kostar enorma summor; i behandling, kriminalvård, rättsväsende, försäkringskostnader, förtidspensioner… Då har vi ändå inte räknat in det mänskliga lidandet för narkomanerna själva och deras anhöriga. Och med en liberalisering får vi sannolikt ännu fler narkomaner.

Rättelse: det kriminella narkotikamissbruket kostar enorma summor. Ca 75% (siffror från Ted Goldberg, SVT Debatt) av totala finansieringen av Sveriges narkotikabekämpning går direkt till det polisiära arbetet i gripandet av medborgare för narkotikabrott. Om vi lämnar Sveriges gränser ser vi tvärtom raka motsatsen till vad Lena påstår. I amerikanska stater med liberalare narkotikalagar minskar brottsligheten och inkomsterna från försäljningen av cannabis är skyhöga.

Om något bör vi se på hur det mänskliga lidandet förvärras av kriminaliseringen. En faktor som lobby- och nykterhetsrörelsen konsekvent vägrar ge någon som helst uppmärksamhet.

Vad Lena menar med att en liberalisering skulle ge “fler narkomaner” återstår att se. Sverige har några av västvärldens mest restriktiva narkotikapolitiska lagar och vi kan ännu inte se hur det skulle ha minskat bruket på något sätt.

Parallellt pågår en annan debatt, andelen narkomaner som dör av sitt missbruk, ökar i Sverige och för detta har vi kritiserats av bland annat internationella organisationer. Men enligt Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle är skälet till detta att narkomaner numer oftare får ”laglig narkotika”, det vill säga läkemedel som ska ersätta heroin. Dubbelt så många dör nu av ersättningsmedlen – som på marknaden kommit att bli en gatudrog bland flera andra – än av heroinet!

Återigen ser vi illa framförd kritik mot LARO. De “internationella organisationer” Lena inte vill nämna ordagrant är bland annat WHO, UNAIDS, Internationella röda korset, Världsbanken, Socialstyrelsen, Folkhälsomyndigheten samt FN-kontoret för mänskliga rättigheter.

Majoriteten av de dödsfall Lena talar om sker utanför LARO, alltså utanför behandlingen. Att suget efter Metadon och Subutex är så stort tyder ju på att behovet är enormt. Fler problematiska brukare vill ha alternativ till t ex heroin och ett tryggare bruk, men de har inte möjlighet att få det. Detta anser Lena vara ett argument emot LARO, en bevisat livräddande behandling som är en stor succé. Hon “missar” såklart även att nämna hur många liv vi uppskattningsvis räddat genom behandlingen.

Frihet att knarka leder förr eller senare till ofrihet, både för den som knarkar och för människorna i hans eller hennes omgivning.

En avkriminalisering av bruket innebär inte på något sätt att det skulle bli “fritt att knarka”. Det innebär att vi slutar straffa individer som lider av en beroendesjukdom, att vi slutar sätta ungdomar i ett belastningsregister som sträcker sig mellan 3-5 år och att polisens resurser kan prioriteras till viktigare saker än att jaga brukare i en evig katt och råtta-lek som ändå inte påverkar de bakomliggande orsakerna till ett bruk.

Som så ofta från lobby- och nykterhetsorganisationerna prioriteras ideologi framför forskning och evidens. Problemet med svensk droginformation är att det är okej att påstå precis vad som helst, så länge du stöder en fortsatt restriktiv narkotikapolitik.

Nykterhetsrörelsen svarar på FN:s kritik

Per Johansson RNS

I början av förra veckan möttes vi av stark kritik mot Sveriges narkotikapolitik från FN-kontoret för mänskliga rättigheter. Det märktes direkt att lobbyorganisationer som RNS och ECAD, samt nykterhetstidningar som Accent och Drugnews, blev ordentligt tagna på sängen.

Detta är en sammanställning av hur nykterhetsrörelsen svarade på den kritik som framfördes mot den repressiva narkotikapolitik de förespråkar. Gemensamt för nykterhetsrörelsen är att de länkat ut en intervju med folkhälsominister Gabriel Wikström, som deras egen tidning (RNS och IOGT-NTO är “partners”) skyndsamt producerade.

Intervjun är uppenbart vinklad till att enbart uppmuntra stödet för vår fortsatt repressiva narkotikapolitik, trots att FN:s kritik handlade om rätten till smittskydd och behandling. Inte att det skulle vara en “mänsklig rättighet att bruka narkotika”, som Gabriel påstår.

Att folkhälsoministern vill vägra problematiska brukare av droger samma rätt till vård som vi “icke-brukare” har, klingar falskt med den utredning om jämlik vård Gabriel initierade tidigare i år. Men det får bli en senare fråga jag hoppas att någon modig journalist vågar ställa.

RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle)

Istället för att bemöta kritiken kom efter några dagars tystnad två tweets där RNS försöker smutskasta själva organisationen samt högkommissarie Flavia Pansieri hos FN-kontoret för mänskliga rättigheter:

Efter dessa tweets är det tyst. Inget intresse av dialog. Inget intresse av att se på metoder som bevisligen räddar liv. På västfronten intet nytt.

I en numera klassisk intervju om lämpligheten i att drottning Silvia stöder vår fortsatt repressiva narkotikapolitik, svarade RNS ordförande Per Johansson att “han skiter i” vad ansedda forskare som Björn Johnson tycker. Detta resulterade i den bild som stolt pryder detta inlägg.

ECAD (European Cities Against Drugs)

ECAD gjorde inget annat än att tweeta ut en förvirrad bild. Stor humor. Se nedan:

ECAD

Drugnews

Av någon anledning missade Drugnews, som beskriver sig “nyhetsbyrån som tar tempen på drogkampen – The Scandinavian News Agency About Drugs in the World/ News room”, att över huvud taget uppmärksamma FN-kritiken. Däremot var de snabba med att distribuera Gabriel Wikströms svar på kritiken (som jag beskrev ovan). Sedan dess är det tyst.

Accent

IOGT-NTO:s egen nykterhetstidning lyckades helt missa FN:s kritik de med. Knäpptyst i alla medier.

FN: Sveriges narkotikapolitik lever inte upp till mänskliga rättigheter

Detta är rubriken i en artikel SVT Nyheter publicerade tidigare idag. Läs den.

Hör sedan av dig till nedan nämnda organisationer i sociala medier och fråga varför de motsätter sig bevisat livräddande metoder. Hälsa gärna från mig.

RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle)

Facebook
Twitter

ECAD Sverige

Facebook stängd sedan Ecadgate
Twitter

IOGT-NTO

Facebook
Twitter

ECAD Sverige, Allan Rubin och ecadgate

ECAD Sverige, Allan Rubin och ecadgate

Vintern 2015 hände något som i efterhand har fått namnet ecadgate. Jag var på födelsedagskalas i Göteborg då jag plötsligt såg en tweet från ECAD Sverige. De uppmärksammade släppet av publikationen “Hundra hasch relaterade vansinnesdåd” (ja titlen är särskriven), en publikation av Allan Rubin där alla möjliga våldsamma handlingar kopplas samman med bruket av cannabis. Bland annat kan vi läsa om personer som under “haschrus” mördar vänner och familj och sågar av deras huvuden. Inga som helst källor eller vetenskapliga belägg ges någonstans då Allan fullkomligt överöser läsaren med de värst tänkbara våldsfall och försöker på alla möjliga sätt sammankoppla dessa med ett bruk av cannabis.

Allan Rubin frodas i nykterhetsrörelsernas gunst

Allan har ingen som helst utbildning inom drogfrågan, annat än ett brinnande intresse. Så sent som 2003 menade han att bruket av cannabis leder till ett “växande intresse för satan”.  På 80-talet hävdade han att bruket av hasch leder till homosexualitet. Tillsammans med Siewert Öholm försökte han skylla på hårdrocken som moralisk slasktratt vilken förstör ungdomar. På 90-talet försökte han istället skylla på hemska rollspel i en artikel med namn “Allan Rubin spelar rollspel i smyg”. Denna artikel har jag tyvärr inte kunnat lokalisera.

Finns det något som Allan anser moraliskt förkastligt så kommer han använda alla tänkbara argument för att smutskasta det, oavsett hur mycket han ljuger eller hittar på. Uppseendeväckande är att publikationen är finansierad av Nykterhetsrörelsens samorganisation i Stockholm, ECAD och Svenska Carnegieinstitutet. 2014 arrangerade bland annat RNS en föreläsning med Allan med tema “cannabis – också en våldsdrog?”. I november 2015 får Allan Rubin en hel timme åt att tala om sin bok under “konferens med tema narkotika” i Linköping. Han används fortfarande som en trovärdig källa av nykterhetsrörelsen.

Vi har sett det förut: så länge du är emot, så är du tillåten att påstå precis vad som helt. Helt utan någon som helt källkritik. Exempel efter exempel på behovet av en evidensbaserad narkotikapolitik, där varje påstående backas av hårt prövad forskning.

Ecadgate föds

Så, med bakgrund av detta ifrågasatte jag varför ECAD valt att finansiera Allan Rubins publikation. Under kvällen bombarderades jag sedan av följande meddelanden på Twitter. Ecadgate föddes.

Händelsen resulterade i att ECAD tillfälligt stängde sitt Twitterkonto och gjorde Facebookgruppen hemlig. ECADs generalsekreterare Erik Leijonmarck fick skicka ut personliga ursäkter till mig och alla inblandade. Ecadgate var och förblir en snabb inblick i den fullständigt hänsynslösa syn som vissa förbudsivrare har på brukare.

Sefyr blixtrade till och försvann

Sefyr var ett ungdomsprogram som gick att se i SVT mellan 1997-1998. Vad som utmärkte programmet var att de frispråkigt rapporterade om samhällsfenomen på ett sätt som skilde sig från vanlig rapportering. För mig är programmet av intresse då det rapporterade om cannabis i Sverige ur en inte enbart negativ vinkling, som är så vanligt förekommande idag i traditionell media. Så fort cannabis skall diskuteras kan du slå dig i backen på att Fred Nyberg, Kai Knudsen eller Pelle Olsson är inbjudna.

Sefyr vågade som första – och antagligen sista – samhällsprogram rapportera om cannabis ur ett pragmatiskt synsätt. Att utan moraliserande pekpinnar berätta om drogen genom att väga dess fördelar mot deras nackdelar, och låta tittarna dra sina egna slutsatser. Oerhört modigt och uppseendeväckande vid tidpunkten. Även idag.

Programmet jag länkat till nedan hann visas på SVT en enda gång innan det blev anmält av RNS till granskningsnämnden. Där fälldes programmet. RNS gick direkt ut med ett pressmeddelande:

PRESSMEDDELANDE 8 MAJ 1998

RNS anmäler ungdomsprogrammet Sefyr till Granskningsnämnden.

Igår kväll sändes ungdomsprogrammet Sefyr i SVT 1. I ett längre reportage gavs bilden att skadorna av cannabis är kraftigt överdrivna, utan att man för den skull redovisade vad forskarna kommit fram till. Programmets producent Mats Johansson vid SVT i Malmö låter meddela per telefon att det där vet ju alla ändå.

I programmet gavs stort utrymme åt personer som menade att det måste betraktas som ett misstag att cannabis narkotikaklassades. Inte heller gav
man den korrekta bilden av hur detta gick till utan presenterade istället en hemsnickrad teori i avsikt att dra ett löjets skimmer över ett av världens
största missbruksproblem, som särskilt drabbar unga människor.

Programmet Sefyrs reportage igår uppfyllde inte ens lägsta tänkbara krav på journalistisk hederlighet.

Tack vare någons viktiga engagemang på youtube, kan vi fortfarande se programmet. Sefyr blixtrade till, och försvann.